Hålla i mig

Jag får hålla i mig för att inte tänka något annat än det som är här - nu. 

Har annars lätt för att fara iväg i scenarier som inte hänt än, eller som ska hända.

L, min son som varit isolerad i hemmet sen 3 år tillbaka är helt plötsligt som vilken annan kille som helst. Han har bott hos sin kompis (som han verkligen velat) sen några veckor tillbaka. Han fick äntligen sin aktivitetsersättning godkänd och fick då för 3 månader. Något han gjorde slut på direkt såklart. 

Nu sms han ibland och frågar om jag har någon mat och jag är ju fattigare än fattigast nu, så jag måste säga nej, och det finns nog en mening med det också. Han måste lära sig själv, och jag är så stolt över mig själv som kan säga - Nej.

Jag kan det för att jag är trygg i att han är så pass frisk nu så att han klarar sig, det känns som jag kan "lämna" över det och veta att han fixar det utan mig.

Och mycket mycket bättre dessutom.

Jag själv är okej, men massor av känslor som väller upp inom mig. Jag har inte haft tid eller kraft till mig själv, så nu när jag har mig själv att tänka på är det massor med processer som kommer upp. 

Jag har börjat traumabehandling hos min terapeut för jag har något som heter PTSD som betyder stress från saker man varit utsatt för, tex krig eller övergrepp. Jag har inte förstått vad jag haft hela mitt liv, det har blivit som normalt för mig.

Det yttrar sig som att du kan få ren skräck av något som är helt normalt. Som tex för mig det här att tvätta sig på kvällen i ansiktet, för mig är det skräck eftersom så fort jag blundar får jag massor med otäcka "bilder" i mitt huvud som gör att jag kan hoppa högt av ren och skär rädsla. 

Det är också detta med dofter som triggar det här, som jag alltid haft och de som varit nära mig kan tycka jobbiga. Av en lukt kan jag helt plötsligt må fruktansvärt illa, och känna jag kan inte andas. Även tv är ett stort problem, då många saker sätts igång även genom bilder. För andra helt normala men för mig ren och skär skräck. 

Man kan jämför med om man tänker sig det värsta som kan hända en människa tex något med hennes barn, och den skräcken sånt kan få en känna bara genom tanken på något sånt.

Samma känsla har jag i vanliga normala vardagsaktiviteter. Svårt att förklara, men min terapeut vet massor om sånt här så hon hjälper mig massor. 

Oh

Vilken helg det varit! Största som hänt på sista åren faktiskt. Jag har varje dag under de senaste månaderna bett om att L ska bli frisk/bättre.

Och

Det har fungerat!

Jag är chockad över förändringen sen L fått reda på att han fått beviljad aktivitetsersättning torsdag förra veckan. L har varit ute på stan hela helgen, och mött både kompis och tjej. Jag tror det knappt är sant när jag skriver det.

Idag ska han åka till sin kompis som han skulle bott hos för länge sen. Han vill, och får kraft ifrån ..... ?.

Någonting har hänt. Jag har inte gjort någonting, förutom att försöka så bra och försiktigt jag kan påpeka att han ska ta det lugnt så han inte får bakslag.

Men, omöjlig uppgift, han är så glad och sprudlande av det han överkommit. Jag försöker leva här - nu, och ta vad som kommer. Idag är jag bara nervöst chockad och GLAD som fan för Ls skull!!!

Tack snälla du energi som ger L detta.

Ledsen

Känner mig ledsen idag. Vet inte varför?

Det bara är så. Och det är oerhört tungt det här med L också som tar på mitt psyke. Han är så sjuk så det går knappt att leva med honom. Ibland märker jag att om jag låtsas att jag sitter tillfälligt still och bara låtsas att det inte finns så känns det bättre efter en stund. Men det finns ju där som en osynlig tjock filt av ångest och oro över hur det ska gå för honom?

Det är så svårt att se sitt barn som var en frisk och fin kille förvandlas såhär som skett under några år. Jag vet ju att jag inte är någon psykolog, och den pressen jag lever under är egentligen omöjlig, för vilken människa som helst.

Och eftersom sjukdom han lider av är så komplex och fullständigt galen egentligen så känns det än värre. När jag stod och diska igår (rinnande vatten gör mig alltid lugn) så kom jag på det! 

Jag måste ha hjälp i det här. Igår ville L att jag skulle spela tv-spel med honom, och det ville jag också. Jag är alltid rädd för att gå in i Ls rum för det är minerad mark märkt av tvångstankar. Och så rätt jag hade. Råkade ta ner en handduk som han hade hängande bakom sin dörr, för hans stol var obekväm. 

- Rör inte, säger L

Men jag tror han menar en annan sak som hängde där, som jag tänkte han kunde bara tvätta. Så jag rörde.

Jag rörde en handduk, men jag förstörde allt, enligt L. Nu måste han vänta 24 timmar med att torka sina händer som han tvättar 75 ggr/dag. Nu måste han skaka händerna efter varje tvätt. Eftersom han annars kan bli sjuk! 

Ja så gick det med det trevliga. Och det gör ju egentligen ingenting. Men, för mitt psyke gör det mycket, för jag klarar inte av att verkligen förstå den allvarliga innebörden i det här. 

Det gör så ont så det inte är sant. 

Vet inte

Om det är för att jag skrivit om det, eller bara börjar bli bättre på att känna igen min kropps signaler?

Men jag är lite bättre, vågar inte skriva mycket för tänk om jag misstar mig!

Men allt känns lite lättare, och var hos terapeuten igår som säger att jag lider ax PTSD som Vietnam soldater fick när de kom hem ifrån krig.

Många blev deprimerade, det har jag inte blivit (tack) ännu - bäst att tillägga. 

Ska vara rädd om min nyvunna kraft och inte ta ut mig själv nu. Jag måste stå upp  för mig själv. För det här syns inte utanpå, ingen kan förstå hur den här sjukdomen fullständigt äter upp en människa och förvandlar vardagen till - ibland - ett oöverstiglig hinder. 

Det finns ingen annan än jag som vet bad jag orkar och inte. Det måste jag dels acceptera själv, och det svåraste att stå upp inför andra och deras tyckande och stå kvar i det jag känner. 

Jag på väg........

Sådärja

Idag är jag iallafall på "rätt" dag, igår kom jag till läkaren klockan 11 men på fel dag. När sånt händer blir jag alldeles matt på mig själv, i hjärnan känns allt rätt men det blir så fel. 

Jag ser 12 men läser 11, det har varit mitt problem länge, och jag har telefon för att påminna mig men den funkar ju inte när jag tolkar informationen så fel.

Jag ska andas och inte bli orolig för framtiden då hjärnan är mitt arbetsredskap, så oron blir större då. Men idag är jag iallafall rätt, men såna här saker gör att jag tappar massor med energi. Jag är mycket känsligare just nu.

Ta det lugnt - det här kommer gå över också!

S

Är mitt ljus i mörkret. Han ger mig så mycket som jag tappar när L är så sjuk.

Jag ska försöka träffa honom snart igen, så snart jag kan. I morgon läkaren sen terapeut på torsdag. Jag tappar så mycket energi nu så måste försöka att inte ha press på mig själv.

En dag i taget, och ibland en timme i taget.

Nu ska jag iväg och öppna möte och sen arbetsförmedlingen, som jag funderar på att avboka? Jag har ändå en läkare som verkligen förstår och försöker stoppa mig och den energi jag har ibland. Han vet kanske något som jag inte vet?

Jag ska försöka - så gott jag kan - att ha tillit till att jag inte blivit sjukare utan bara ett litet snedsteg - varit för energisk - och jag kommer komma upp ur detta också.

Jag har iallafall slutat prata med V varje dag nu när han har semester. Och vill ha sällskap och (som jag tror) bekräftelse. Igår sms jag han att jag inte hade tid - fast jag hade, men till mig själv - och hade inte alls dåligt samvete. 

Jag behöver hushålla med mig själv nu. Det är som jag läst om utmattning. Man blir aldrig densamma. För man måste konfronteras med att vara snäll emot sig själv. Vilket är svårt! minst sagt. 

Men vid utmattning har man inget val! 

Nu

Behöver S mig också. Och jag slits mellan L och kontakten med S som verkligen ger mig energi. 

Men jag är så trött, den där läskiga som inte går att vila sig fri ifrån. Den skrämmer skiten ur mig och jag får verkligen hålla i mig mentalt för att inte rasa fullständigt.

Jag kommer utanför dörren, och går cirka tjugo minuter. Sen är det stopp, och jag är inte lika dålig som förra året men det är på håret. Värmen kan också göra det värre eftersom jag inte har tillgång till det mentala som jag brukar ha,  och som är så viktigt för att orka hålla lågan uppe. 

Tröttheten är som ett negativt täcke av osorterade tankar och sega andetag som hotar hela mig.

Jag behöver hålla fast vid att jag kommer bli bättre, att det bara är ett mindre bakslag men att jag inte kommer sjunka så djupt att jag inte tar mig upp.

Snälla låt mig kunna komma tillbaka!