Det här om trötthet och arbete

Den överväldigande tröttheten har kommit in över mig. Som ett täcke har den lagt sig över både kropp, men framförallt sinnet. Segt som sirap är tankarna, och suddiga.

Jag har upptäckt svårigheter att komma ihåg varför jag står på ett visst ställe, och hur jag kommit dit. Det är som att hjärnan stänger 'av' sig själv många gånger, vilket är oerhört otäckt.

Jag håller just på att överklagar avslag till min son L, ifrån försäkringskassan. Jag förstår inte logiken, med rättssystemet idag, och speciellt det försäkrinsgsmedicinska.

Från att ha varit om / hur sjuk du är, är det idag hur 'inte' sjuk du är, och hur mycket du kan tänkas pressas in i någon form av hål inom samhället. Känns lite knäppt om jag ska vara ärlig. Jag är ju fullt kapabel att göra vad som helst egentligen, om jag är villig att betala med mitt liv, och min framtida intellektuella förmåga. För utmattningssyndrom som jag har, är ju att hjärnan stängt av, pressats för hårt. Men även om återhämtning måste vara primärt nu, så vill jag ju så mycket. Jag får verkligen hålla i mig för att inte förneka hur det verkligen är. Samhället ser ju mig som helt kapabel att jobba, vilket jag verkligen kan (och önskar) men samtidigt kommer jag dö i förtid, enligt forskare.

Jag undrar om det är det som är meningen? De svaga kan offras?

Det är så underbart vackert på morgon. Naturen är bättre för sinnet än något annat. Det är värt att stiga upp i mörkret för att uppleva och bara vara. Byggnaden på bilden har betytt mycket för mig.

När jag blev drogfri mitten på 90-talet klev jag av benzodiacipiner, vilket är oerhört påfrestande. När jag lämnat barnen i skolan gick jag alltid till den här kyrkan för att Be min Högre Kraft om ännu en drogfri dag. Det fungerade även om den tiden var oerhört smärtsam.
Jag blev buren, och är villig att bli det idag också! Tack.....

Mobilt

Såhär ser det ut när jag suttit och frusit utanför stadsdelen. Ska självklart städa efter mig så inga fåglar får i sig skräp. Nu vidare!

Om glädje och sorg

Jag vet faktiskt inte vad som hände, mer än att jag återigen lämnade in en skrivelse till stadsdelen och psykiatrin ang min 19årige son. Sen var jag där igår och skrev ett brev till min chef, att jag säger upp mig. Jag erkänner mig besegrad av den här sjukdomen, utmattning, utbrändhet eller vad det kallas.

Då, ... kom min sons socialsekreterare fram till mig och sa att hon hade ringt mig och att hennes chef sett min skrivelse
- XxX (sons namn) får allting han behöver nu, inga restriktioner, allt, min chef var oerhört oroad att han inte fått hjälp tidigare. Han får placering, allt han kan tänkas behöva!

Jag blev så glad för min sons skull. Och gladdes över att min kämpande - så himla svårt ibland, och ångestframkallande - troligtvis hade hjälpt. Att någon lyssnar, sen vad som händer är ju inte så intressant, så länge någon väljer att säga att den lyssnar.

Det är så oerhört viktigt att känna sig 'sedd', att människor hör mig, ser mig. Och framförallt säger att de lyssnar, eller förmedlar att de hör. En människas värsta mardröm är som Dr Glas säger, "själen ryser vid tomrummet att inte bli hörd" (fritt översatt).
Ibland kan det räcka genom att vi bara säger att vi hör vad den andra säger, men inte vet vad vi ska säga, göra. Ingenting skapar sån ro hos människor som att andra hör, vare sig de kan göra något eller inte.

Jag tänker på sonen som begick självmord publikt på internet. Hur många lyssnade på honom när han efterfrågade rep på FB dagarna innan han begick självmord? De som sa att han skulle ta nätverksladden? Så himla svårt, går inte att föreställa sig den killen, eller mamman som ville ge honom en kram, när pojken planerade sitt självmord. Vi vet inte om han skulle försökt igen, (troligtvis), men det väcker ändå frågan hur viktigt det ändå är att lyssna.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderberg
ur ”Doktor Glas”

Det där om otydlighet

Det är verkligen skräck i mig att komma försent, på fel dag, eller glömma bort alldeles. Jag märker hur svårt jag har för oregelbundenhet, och annorlunda tider än när jag jobbar. Idag hade jag en tid klockan 9:00, och jag vaknade ganska sent och fick stressa, inte mycket men litegrann.

När jag kom fram till kassan och skulle anmäla mig, står en tant bredvid "jag ska träffa bla bla bla ..." - Va? Hörde jag rätt. Henne ska ju jag träffa! Ett frågetecken frågade kvinnan innanför disken, om jag hört fel? Nä, fanns ingen tid för mig förrän om 2 veckor och hos en helt annan, läkare med helt annorlunda namn.

Ja vad säger man?

Jag är hyperstressad, detta har hänt mig jag vet inte hur mycket de sista veckorna. Jag har aldrig glömt att gå till jobbet, det är en lätt match, samma rutiner (som jag övat) och samma tunnelbana varje dag, förutom lördagar. Som jag ändå jobbade när jag var som mest hyperaktiv i mitt arbetsberoende.

Gick på möte istället. Jag märker verkligen att jag är nervvrak egentligen, på det sättet jag uppfattar möten. Jag sitter formligen och hoppar av nervositet, och önskan om att få gå därifrån. Så svårt att varva ner. Jag lider med varje människas (små)problem i mina ögon. Jag är fullständigt självcentrerad, och vill bara springa iväg från mig själv, så jag slipper tänka.
Fick ett mail ifrån min arbetsgivare (chef) och jag känner sånt sug att gå tillbaka till jobbet, och bara jobba vidare som om ingenting har hänt? Någonting har ju hänt, och det är ju att jag håller på att gå sönder, men det kan jag väl göra efter jobbet isåfall. Istället för att sitta hemma i rastlösheten av att inte kunna stänga av?!

Ingenting ifrån vare sig tidning, eller stadsdel psykiatri. Om jag tänker på det börjar jag gråta. Så jag väljer att inte göra det istället. Får fokusera på att göra det i morgon, ska till terapeuten då. Jag har en stadig yrsel (är det överarbetning också?) som gör att mitt huvud dras emot ena sidan, i mitt fall vänster. Konstigt är det iallafall. Tror det är stress.... (hoppas).

Mobilblogg 1

Mitt första inlägg med mobilen. Bild är för test!

Om ingenting

Började nästan ångra mig när jag hade mailat tidningen igår, men på något sätt tror jag ändå på den där automatiska, spontana känslan jag hade när jag gjorde det. Det är bara gamla vanliga skuldkänslan som vill säga mig annat nu. Jag har gjort det, skrivit exakt det som händer (vilket senaste tiden varit ovanlighet) så jag bestämmer mig för att jag är nöjd, och står fast i mitt beslut, att skicka.

Jag dammsugade igår, något jag inte orkat på 2 månader. Att sköta daglig hygien är också svårt när jag är helt slut. Jag orkar helt enkelt inte vanliga normala saker. Jag vet faktiskt inte varför, aldrig någon gång i livet har jag kännt sån övermäktig trötthet som jag gjort senaste tiden. När jag jobbar orkar jag bara det, att gå och handla mat till ungarna är som ett ok som måste göras, ofta går jag in i ett töcken när jag gör det, (för att orka?) så jag glömmer hälften av vad jag från början skulle handlat.

Och ändå så mycket idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra. Hur mycket jag skulle vilja göra! Ett konstant eko, som maler och maler om nya kreativa upplägg jag kan tänka mig att göra. En läkare sa att jag var splittrad? Oj, hur förorättad jag blev av den kommentaren. Jag hatar folk som säger att jag är splittrad, jag har fått hört det så många gånger under min uppväxt. Hur misslyckad splittrad betyder.

Jag dövar mig med att handla kläder, saker till ungarna. Det är inget svårt, att handla. Det är nog det enda som är kul, att gå omkring bland gamla kläder och köpa sånt som vi egentligen inte behöver. På måndag ska jag till en drogterapeut, och eftersom jag tror att allt missbruk kommer ur känslor, och tankar så ska det bli bra känns det.

Jag ska försöka ha en liten blogg där jag bloggar allt ifrån mobilen, det jag ser och tänker när jag är ute.

Ett brev till tidningen

Sådär, nu har jag mailat Lena Melin på Aftonbladet, ang hennes artikelserie om "Nya tuffa Sverige".

Vi hade nätverksmöte i mitten på aug 2010. Det var efter att jag verkligen klagat på att min yngsta son inte fick någon hjälp. Han är mellan 2 stolar inom psykiatrin. Han är för sjuk för att vara i öppenvården (där han känner tillit till en av behandlarna som han gått hos). Och kontakten med socialpsykiatrin fungerade inte när behandlare där kränkt honom, och förnekat att sonen hade någon som helst problem "dina problem sitter i huvudet". Han ordinerade att göra 3 saker varje dag, för att sen utöka det till andra saker.

Ingenting har jag hört ifrån någon av de inblandade. Socialtjänsten, psykiatrin, ingen.

Jag skrev ett brev 2010-09-30, och har inte hört någonting. Min son har ingen fungerande behandling, avslutad öppenvård, avslutad socialpsykiatrin. Och det är motiveringen till att inte få någon aktivitetsersättning från FK. Ett läkarintyg har han haft från sin utredande läkare ADHD panikångest tom 30/9. Men nu är det slut, och han tyckte jag skulle vända mig till tidningen eftersom stadsdel och psykiatri försöker 'kollra' bort min son.

Så nu har jag gjort det.

Jag känner mig som en rättshaverist, och den gamla skulden gör sig påmind. Vara tyst. stå ut, inte kräva någonting. Jag är så trött på att vara trött. Och så trött på att vara sjuk så jag knappt orkar skrika längre.

Om att knepa och knåpa

Det låter som en dålig introduktion på någon drogromantiserad roman, men för mig betyder det vinsten över materian. Som bloggen, den har jag försökt börja på hur länge som helst. Och varje gång har jag i rasande fart börjat projektet, men alltid slutat på samma sätt = orkar inte.

Jag har inte fått till de flikar som är högst upp under bloggrubriken, och när jag bara fått ihop en rubrik där, har jag gett upp. Jag vet inte hur många såna projekt jag startat, och hur många oavslutade bloggar det ligger därute som jag är skuld till.

Och egentligen = var det så enkelt. Jag skulle ta det lugnt och läsa manualen. Det är inte min starka sida något av detta, utan jag vill gärna 'pröva' mig fram (ivrigt klickande). Är då internet och blogspot segt, tenderar mina försök att läggas till "ska senare".

Jag är glad att jag inte förivrat mig, har suttit och pulat och knepat några dagar. Och känner för att bloggen börjar bli min. Den jag ska skriva för mig, till mig, och ha som en sorts hake att hålla fast mig i när det blåser både därute och härinne.

Bibliotek

Har alltid en lugnande effekt på mig. Även om de senaste dagarna varit fulla av ångest och självförebråelse så känns det 'lite' lättare idag. Den duktiga flickan har verkligen fått ge upp kampen för att vara duktig. Och det är svårt, hela mitt inre reser sig emot tanken på att jag själv faktiskt kan vara begränsad, och våga säga det till andra människor.

En skam i att jag inte orkar, fastän jag vet att ingen ger mig någon skuld i detta, det är bara jag som är min egen värsta fiende.

Har varit och träffat läkaren för att hämta intyg, får en klump i magen av att det står så tydligt och med STORA bokstäver att jag har ADHD. Det är mycket svårt att stå ut med det, jag skickar endast baksidan till mitt arbete. Jag har mailat min chef att jag inte kan komma tillbaka, att jag vill avsluta min anställning. Även fast jag vet att han själv har ADHD, har jag en skam att inte erkänna mitt tillkortakommande (ADHD) för honom. Det är verkligen så att jag trasslat och roddat in mig i lögner, och falska förespeglingar sista tiden. Det är därför mitt sinne är förgiftat av alla trassliga tankar.

Jag skrev rakt på att jag inte klarar att komma tillbaka och att jag vill avsluta min anställning, eller föreslog att han skulle säga upp mig? Vilket som var bäst för honom.

Det är verkligen tråkigt, att behöva ge upp. Men en sida i mig är glad att jag vågade, att min kropp sa = Nej! Högt och tydligt så jag inte kunde missa det. Jag har fått muntligt löfte om att få en anpassad anställning ifrån AF. Troligtvis är det det jag skulle ha från början, fastän jag var så högmodig, = jag skulle vara som ALLA andra. Punkt .... !
Det straffar sig, att inte våga erkänna sina begränsningar, jag vet det nu. Gör ont, och samtidigt väldigt befriande.

Brus

Tänk att jag haft rätt hela tiden!

När ungarna var små hade jag alltid rinnande vatten på (hela tiden) det var som att bruset ifrån vattnet fick mina tankar fokuserade på det jag skulle göra. Så fort vattnet stängdes av kände jag mig naken och förvirrad.

Sonen har något liknande, men han måste ligga i badkaret i timmar, och prata i telefon, och röka cigaretter för att tänka. Med vattnet rinnande såklart.

Det är bevisat nu att brus (sammanhängande) får människor med koncentrationssvårigheter att kunna samla tankarna bättre.

Förresten har yngsta sonen börjat få ont i halsen, det gör att jag har att se fram emot, dagar med tepåsar slängda runt i köket, vattenkokaren framme och halstabletter på hela golven. Han har stor ångest och mycket blir förvirrat när han märker att han kan (ske) håller på att bli sjuk. Det är hans värsta mardröm.
Och det blir vi andras också.

Att ge upp är att se framåt

I nya bloggen. Det är så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja visa. Men just nu känner jag mig oerhört under 'isen'. Allting tar energi, vi låter dagarna föra oss framåt en dag i taget.

Sakta kommer vi fram emot en dag som idag till exempel.

Jag har varit på möte, skönt, måste ut och gå på dagarna. Jag har inte orkat ringa mitt arbete, trots att min chef sökt mig på telefon flera gånger. Jag är helt enkelt alldeles slut, jag orkar inte orka längre. Så känns det.
Har blivit sjukskriven för utmattning, vilket känns som ett erkännande, både på att de ser och hör vad jag säger, men också som ett nederlag att tvingas ge upp. På något sätt är ju ge upp också att ge in. Att faktiskt starta utifrån var jag är nu, med precis de krafter och resurser jag har, ingenting mer.

Fick mail ifrån assistansenheten om möte måndag, jag ska träffa en drogterapeut då. Eftersom jag precis kommit på att jag 'flytt' livet genom arbete, och vara duktig.