Minnen

Sitter utanför kyrkan där jag konfirmerades, många minnen kommer till mig då.

Jag älskade att höra prästen på lektionerna man hade innan, redan då kände jag en längtan efter en mening. Tyvärr hade drogerna redan tagit tag i mig redan då, så min ärlighet var inte så sann.

För att kunna köpa droger, snodde jag en klänning som man skulle ha som konfirmationsdräkt och köpte droger för pengarna.

Min längtan var Stor men jag sökte på fel ställen.

Tankar kring Jul

Har jag varit och käkat lunch med kollega, eller snart fd kollega. Har fortfarande svårt för vad som händer kring sonen, men försöker att distansera mig ibland för att överhuvudtaget orka med vardagen.

Skönt att julen är klar, och bara nyår kvar. Har alltid haft svårt just för julen, eftersom det hände massor med jobbiga saker kring jul, speciellt med min pappa. Det känns som jag har en tvångströja kring julen, även om det blivit mycket bättre när ungarna blivit större. Det var som att ensamheten kändes mer när vi endast var min lilla familj. Min mamma gjorde alltid egna saker kring julen med sin nya pojkvän, ibland åkte hon bort med sin pojkväns systers barn. Det kändes mycket jobbigt. Hur vuxen jag än blivit har alltid sveket från min mamma varit det allra värsta. Det har varit en svår tid innan jag förstod att hennes val att välja bort mig och min bror, INTE hade med mitt värde att göra.

När ens föräldrar, och framförallt min mamma valde andra människor att vilja vara med, kändes det som att jag inte var värd eller intressant att vara med. Det har satt djupa spår inom mig. Hennes skam stod ivägen som jag förstår idag, men jag gjorde inte det då. Att julen var jobbig när barnen var små är nog väldigt mycket kopplat kring det att min mamma tyckte andras barn var viktigare än hennes egna barnbarn. Jag förstod det intellektuellt att det inte hade med mitt värde att göra, men i känslan satt den där värdelöshetskänslan kvar.

Jag är präglad av generationers kvinnlig skam.

Se sanningen i vitögat

Att vara anhörig till en som har psykisk sjukdom är bland det svåraste, speciellt som det i mitt fall är min son. Det river verkligen själsligt inombords då han mår dåligt, och jag ser hur hans liv bara blir smalare och smalare, rent fysiskt.

Att ha panikångest, gör att du utvecklar massor med fobier av rädsla för att kanske-kunna? få panikångest. Livet blir mer och mer inskränkt, och det krymper till att bara kunna innehålla små delar av livet. Den som är sjuk märker ju inte det lika tydligt, som min son. Jag märker inte heller det förutom ibland, för att jag normaliserats i detta. Det omärkliga annorlunda  har blivit en vardag för mig.

I morse ringde stadsdelen ang ekonomiskt bistånd för hans tänder, min son har oerhört trasiga tänder. Dels av misskötsel, pga andra psykiska orsaker, dels av oförmågan att ta emot hjälp - oförmåga hos de som "ska" hjälpa att inte kunna.
I stadsdelens ögon tar man inte hänsyn till att min son har oerhörda trauman som gör hans rehabilitering än mer svår och smärtsam. Stadsdelen tar hänsyn till papper och intyg, med dålig samordning. Jag märker att när jag pratar med de knyter sig min mage, jag kämpar för att inte oroa min son, som kan falla ner i apati vid minsta ansträngning eller rädsla för förändringar. Det är som när jag var liten med min pappa som var alkholist och narkoman, ständig beredskap. Kroppen på helspänn för att inte störa oroa.

Det gör ont att inse att vi är så begränsade. Sonens pappa hörde av sig via FB, jag blir glad och känner som alltid hoppfullhet, (men jag vet bättre). Han bor i ett annat land för att han blev utesluten ur kriminellt gäng, vilket gjort att han utnyttjat sonen å det grövsta både på ena och andra sättet. Blir så ledsen så jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.

Måste hålla ihop, och därmed avslutar jag och återkommer om detta.

49 tkr

Kostar sonens tandläkare, hutlöst dyrt, men så har han ju inte kommit till tandläkaren på över 20 år. Han har ju haft en oturlig start min son, och har idag grav panikångest som skapar många problem i hans liv. Bland annat att han inte kan gå ut från lägenheten, agrafobi tror jag det heter. Att var rädd för att tappa kontrollen.

Det är oerhört jobbigt och påfrestande att leva med någon som har psykiskt funktionshinder, min son har ju förutom fobier, panikångest, ADHD och post traumatisk syndrom. Vilket gör att vardagen med min son har otroligt krävande. Jag märker ju också att jag själv har blivit van vid att leva såhär, ganska inskränkt liv med min son. Eftersom detta sakta smygit sig på så har jag inte reagerat så mycket ju längre tiden går, men ju mer jag blir distanserad ju mer märker jag att jag verkligen är påverkad.

Det är mycket svårt att hantera detta iom att jag inte kan klaga för min son, och få honom att förstå att både hans och mitt liv är inskränkt. Han har ju inte något intellektuellt funktionshinder, gör ju att han känner skam för att det blivit såhär. Så jag vänjer mig.

Känner ilska emot stadsdelen som jag känner har ansvar för att det gått såhär långt med min son, att deras dels kunskap men också vilja att hjälpa min son inte funnits. Mycket tror jag det beror på att jag varit den som hjälpt min son så mycket. Därför ska jag söka anhöriganställning för min son, som gör att det kommer kosta stadsdelen det stöd jag ger min son som han inte behövt om han inte varit funktionshindrad.

Har köpt en dator idag på rean, en asus som jag skriver på, och det är mycket lättare att skriva på denna än min ordinarie, pga att jag har ett gammalt skrivbord som gör att tangentbordet liksom blir klämt under skrivbordet, vilket gör att det är svårt att skriva.

De små underverken

Sorglig dag igår, men den slutade mycket lyckligt. I samhällets utkant, är små små saker underverk, och jag välsignar min ADHD att jag faktiskt kan njuta av nuet och verkligen leva här och nu. Det har varit en förutsättning för mig att överleva.

Igår var sonen hos tandläkaren, jag fick låna en bil för att sonen har panikångest och agrafobi, vilket innebär att han får stor ångest att vara ifrån hemmet, och inte ha kontroll på hur han kommer att reagera. I somras var första gången på 1½ år som han åkt bil med mig utanför hemmet på 1½ år. Det var oerhört jobbigt för honom till en början, men jag försäkrade att jag skulle vara tålmodig och att han fick ha kontrollen, vid minsta känsla av att han inte klarade längre, skulle jag stanna eller köra hem igen. Men det gick, och nu kan han åka bil utanför hemmet med de han känner sig säker med, dvs mig och hans boendestöd.

Så igår var vi fullpreparerade, bilen vi fått lånat och som skulle lämnas inom tid så min son skulle få känna att han var säker, desinfektionskräm, coca cola, och en flaska mineralvatten (liten flaska).

När vi kom till tandläkaren ville sonen gå in själv, vilket jag kände var skönt. Jag fick lite ångest, eftersom jag har grav tandläkarskräck, att hör borrarna surra lite överallt i rummen som låg ganska nära väntrummet, men jag kunde lugna mig.

Efter en stund kom sonen ut, = överlycklig. Han hoppade och studsade fram. Men att höra ifrån tandläkaren var mindre roligt. Min son har inte en enda tand som inte är full med hål, hans tänder är nästan genomruttna. Han har tänder som är helt sönderfrätta, och trasiga. Och tandläkaren var chockad över att se en 20-åring, i Sverige se ut så i munnen. Hon var också väldigt upprörd över att -ingen- satsat på hjälp för min son att han skulle kunna komma till tandläkaren, ifrån stadsdelen. Hon var upprörd över hur illa det var ställt med stödet ifrån stadsdelen gällande min sons tandstatus, och att det borde ingå i hjälpbehovet, hon gick så långt att hon tyckte stadsdelen skulle tvingat honom att gå till tandläkaren, kosta vad det kosta ville.

Det var skönt att än en gång få stöd i hur det ser ut, och hur det är i stadsdelen, att de har möten, ingen samordning kring hjälpen, utan tar beslut utan uppföljning, och ingen tänker på individen. Jag tog redan för 3 år sen upp det faktum att min son inte skulle få fri tandvård och att stödet för att se till att han skulle komma till tandläkaren var stort, och viktigt. Ingenting, står en liten notis i utredningen, men ingen uppföljning.

Min son var överlycklig över det faktum att han kanske i februari kan träffa en tjej som han pratat med över ett halvår, och som han inte kunnat träffa pga att han skäms för hur han ser ut i munnen.

Skamligt, och jag vill inte visa min son hur olycklig jag blir av få veta detta, utan försöker vara lycklig för hans lycka, och det går bra.
Jag lyser av tacksamhet, när jag ser honom så glad över att han vågat gå till tandläkaren och att han kanske i februari kan träffa sin tjej.
Något som i vanliga 20-åringars liv är helt normalt.

Tandläkare

På tal om minnen, idag tandläkaren med sonen. Ingenting kan få mig rubbad så mycket som tänderna, de är så sårbara. Och en del av de rester av fullkomlig skräck jag har med mig ifrån missbruket.

Idag ska sonen till tandläkaren, han som är helt trasig i munnen, jag hoppas det går bra.

Tack

Minnen

Massa minnen har kommit till mig, de dyker upp mest precis när jag ska gå och lägga mig. Hur mycket jag skulle vilja dela dessa minnen med någon, skriva en bok. Och den bistre säger; "Va tror du att du är? Vem ska läsa den?".
Men ändå, finns så mycket tankar och erfarenheter som jag skulle vilja dela med mig och som kanske kan hjälpa någon annan.

Mycket tankar kring hur mycket destruktivt det var i min barndom, känns som wannabe att vilja dela dessa, men ändå. Det är ju så mycket i barndomen som formar en människa, och så mycket som i mig ligger kvar som skärvor som också gör ont, och skaver. Som gör att jag inte lever mitt liv fullt ut.

En dag ska jag skriva om det.

Allt kan köpas för pengar

I vårt samhälle kan du köpa allt för pengar, speciellt respekt. Att bemötas av kommunen som har restriktioner ifrån regeringen, och att mötas av privata företag är en helt annan.

Har du pengar, får du framförallt respekt, du får förståelse för din problematik, du får ett sund och värdefullt bemötande. Men det kostar. Jag upptäckte detta igår, när jag höll på med min sons ansökan ang ersättning för sina tänder. Jag pratade med kommunens ekonomiska sektion, där vi ska ansöka om pengar till tandvård för honom. Han har inte kunnat gå till tandläkaren pga hans panikångest, kommunen har kännt till detta sedan 2008, och jag har också i våra möten tagit upp vikten av att min son får stöd och hjälp till att kunna gå till tandläkaren i behovet kring insatser för honom.

Nu har ju tiden gått och han har gått över den magiska kostaringentingtillmanblir19år gränsen. Så då får han betala sina tänder själv, vilket innebär höga kostnader, något han inte har råd till med sin aktivitetsersättning.

Jag har skickat in ansökan om ekonomiskt bistånd, men det krävs ytterligare uppgifter, vilket gjorde att jag satt i 45 minuter och väntade på en handläggare som skulle ställa honom massor med frågor, av vilka 90% redan är besvarade, fastän på en annan avdelning inom stadsdelen. Jag märkte (genom högtalarfunktionen på mobilen) att mottagandet var alltigenom blasé och lite irriterat ifrån handläggaren. Ungefär som att L störde, kom med orimliga krav för att han ville kunna öppna munnen.

När vi sedan ringde tandläkaren för att få ett kostnadsförslag (som ska skickas genom stadsdelen till deras tandläkare för att kontrolleras och godkännas för tänk om det kostar?) så möttes vi av en helt annan attityd ifrån syster hos tandläkaren. Där var det ett varmt mottagande, förstående och mycket serviceinriktat. L verkade inte alls som någon belastning, snarare var han oerhört välkommen.
Notan = 1500 kronor.

Kontexten blir att allting går lättare med pengar, du kan köpa dig respekt, om du är svag och behövande i detta samhälle. Tyvärr har ju inte alla pengar, däremot de som har har ett större försprång att faktiskt få vara behövande, svaga och känsliga.

Galen

Alltså, hur svårt ska det vara för samhället att tillgodose människor i behov av särskilt stöd det de verkligen behöver = stöd, och rådgivning, omtanke och respekt.

Min son är ju allvarligt sjuk, multifunktionsnedsättning har han. Hans överläkare som gjorde utredning ang ADHD, sa ett ord till mig ang min son = Svarte Petter.

Det kallas det när man hamnar "mellan stolarna" på de hjälpinstanser som finns. Och det har min son gjort.

Han behöver mer stöd, handläggare kan inte utreda hans behov av boendestöd utökat, pga att hon inte har fått läkarintyg ifrån psykiatrin.

Svar= Han får inte någon utökad insats.

Han behöver mer struktur och samordning.

Svar= Han får ingen återkoppling, han förväntas säga vad han behöver, med svaret att de inte kan hjälpa honom med det.

Han behöver hjälp och stöd att gå till tandläkaren, och få hjälp med organisationen kring de myndigheter som måste vara inblandade.

Svar= Jag förväntas klara samordning, med bilskjuts, bokande av tid, betalning av tandläkaren.

Jag blir galen. Och just när jag blev det och satte mig vid datorn och googlad (tack Gud för Google) så fann jag svaret.

Socialtjänstens stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

Sådär enkelt var det för handläggaren och säga att jag också har rätt att få stöd för det jobbet jag gör genom att överta socialförvaltningens jobb ang min sons behov av stöd. Det krävs att vara stark för att kunna vara svag. Det är en samhällelig miss det här, under all kritik.





Att våga gå emot gamla invanda mönster

Att våga hoppa

Har ju länge, så väldigt länge haft en längtan efter att få jobba med att sprida min egen erfarenhet, min detektivförmåga, och att kunna se saker ur flera olika infallsvinklar. Du måste analysera problemet, och situationen för att veta vilken strategi du ska anta.

Det är ju det jag egentligen alltid velat, att forska, utmana och se vinklar i problem som gör att jag kan lösa dem. Problemlösargenen i mig har gjort att jag alltid överlevt. Då min nyfikenhet alltid drivit mig till att söka lösningar utanför thebox, det är därför jag också inte blivit galen - iallafall inte så mycket.

Jag känner energin strömma genom mig, idag har jag tagit steget att besöka hemsidan för att starta enskild firma. Det känns mer på riktigt då. Jag tror att min dåliga självkänsla hämmar mig, jag känner det och förstår det intellektuellt. Så det är inte jobbet med organisationen, uppstarten som kommer vara min största fiende, utan mig själv. Som det alltid varit.



Vidbränd hjärna

Torktumlaren

Känner mig som en torktumlare, tankar och idéer staplas på varandra, i en enda strid ström. Är ju arbetslös from januari 2012, och jag känner mig redan rastlös att inte ha något jobb - jag har semester december. Tog semester pga att jag inte ville bli utbränd av situationen på jobbet. Jag älskar mitt jobb för mycket men inte alla förändringar, som till slut blev för mycket för mig.

Nu när jag inte har någonting att göra, sätter ju tankarna igång igen, som raketer sprutar de som värsta nyårsnatten. Måste lugna ner hjärnan.

Jag har märkt att ju mer jag tänker, desto mindre gör jag rent fysiskt, det är som att tankarna får mig paralyserad, eftersom alla dessa alternativ får mig att börja fundera vilket som är bäst ... ska jag göra detta? Nä kanske den andra ideén var bättre? Jamen, då blir det ju inte så eller så .... Men å andra sidan ..............

Gahhhh ............!!

Helvetes helg

Att en TV kan ställa till med så mycket känslor och oreda inom mig. Sonen L, har ju pankångest och går inte ut, och hans enda sysselsättning är ju egentligen allt som har med TV, dator, spel att göra. Och allting av detta förutsätter ju en fungerande TV.

I fredags kraschade datorn, jag skyndade mig efter jobbet att köpa en sladd - som var fel -, lördag åkte in och bytte denna. Samtidigt med denna ökenkänsla av att någonting känns jobbigt, jag riktigt känner L:s känslor inom mig. Hur han riktigt faller ner i helveteshålet, och jag också.

Många tänker ju säker ; Men vafan, nu får ungen skärpa sig, Nu får han ta sig ut. Vill ni inte ha hjälp - eller han?
Och jag vet att L det sista han vill är att sitta såhär, han är en social person med innerligt hjärta. Men en mycket handikappande sjukdom, panikångest, med grav ADHD problematik. Alla människor som inte vet vilken effekt det har på livet, kan inte förstå, inte föreställa sig hur det är och vilka konsekvenser det för med sig i vardagen.

Iallafall spikades kistan igen i söndags för både mig och L, när hans ljud på TV la ner, och till slut var TV helt kaputt. Vi visste ju inte om det var själva TV eller sladden till datorn. Så när jag idag köpte en ny TV 3000 kr på NetOnNet så blev sonen alldeles rörd av att han äntligen skulle få spela spel, och höra ljud.

Som bonus och som ett tecken på tacksamhet visade det sig att datorn inte alls var trasig, utan att TV varit på väg att lägga av och datorn fungerar hur bra som helst nu.

Ibland är det nära att allting bara känns slut, men hur fantastiskt det kan vara med bara en TV som fungerar.

Test

Eftersom inte mms fungerar på min blogg så testar jag genom mail.

Förut kunde jag boosta upp min energi ......

Björn Gustafsson berättar om sin utmattning hos Skavlan.

Känner igen känslan han beskriver;

Förut kunde jag boosta upp min energi, nu får jag bara hoppas (min tolkning).

Exakt så är det att ha utmattningssyndrom, du märker först inte alla varningstecken, som hjärtklappning, sömnsvårigheter, till det till slut blir svart. Omärkligt börjar kroppen försvara sig genom att inte orka normala saker du förut gjort. Du försakar saker som kan ge dig lite livshopp och klamrar dig fast vid små saker du orkar.

Min största skam har varit att jag inte orkat, någonting. Inte träffa någon, inte umgås med människor (förutom på jobbet), och jag har ännu inte accepterat att jag faktiskt är helt utmattad.

Sorg

Vara maktlös är en känsla som är mycket svår att ta sig igenom tycker jag, bland det svåraste. När jag vill att något ska hända direkt, så den hemska känslan kan lämna mig.

Det hände mig i veckan, i måndags stod sonen bredvid mig L, och helt plötsligt såg jag att det fattades en framtand på honom!

- "Va har hänt med din tand?"

Kunde inte hjälpa att jag blev chockad, något som jag vet han inte alls gillar. Han skäms för sina tänder, och dess förfall (menar grovt förfall). Men han berättade att han tyckt att tanden var lös och blivit tvungen att rycka ut den för att han var rädd att tanden skulle åka ner i hans hals när han sov, och det är sånt som ger honom väldiga panikkänslor.

Okej, en son på 20 år, som inte varit utanför hemmet förutom korta sträckor till den lokala handlaren, och bilturer cirka 8 stycken på senaste 2½ åren, har alltså snart inga framtänder kvar. Och vad gör samhället.

Ingenting! Ingenting! Ingenting!

Psykiatrin har visserligen varit här, och besökt sonen. En väldigt bra läkare skrev remiss till traumaenheten och till tandläkaren om narkos, då L inte kan gå till vanlig tandläkare pga panikångest.

Ja det gör så ont så jag kan knappt stå ut, med smärtan att min son lider ännu mer nu av att han skäms för att han har panikågest som gör att han rycker ut sina egna tänder för att kunna sova.

Ibland går ju det inte att förändra, direkt. Men jag kommer göra allt i min makt för att orka hjälpa honom att kunna slippa dölja sina tänder när han är i sin bästa ålder.

Tidig helgmorgon

Jobbat 3 veckor, och från början kändes jag som jag var på rehabilitering, men ju längre tiden går, ju mer märker jag att jag smyger in i det här fullständiga uppslukandet av mitt jobb, och den dåliga energin som är där.

Jag har också fått konsekvenser av min utmattning, jag är osäkrare, och hjärnan är som sirap som går sakta och har svårt att hänga med. Jag ska anmäla detta som arbetsskada eftersom det handlar om alldeles för hög arbetsbelastning under lång tid, men framförallt att inte ha någon påverkan vilket är den största stressoren av alla.

Stay true

En sak jag försöker öva mig på varje dag, är att vara sann emot mig själv.
Det är ingenting som kommer bara sådär, det gäller att vara vaken och alert i sinnet för att upptäcka när jag inte är i fas med mina känslor.

Något som jag påminner mig om varje dag, är att jag är mänsklig, en mänsklig varelse med andliga erfarenheter.

Att vara sann innebär också att konfrontera de mindre smickrande sidor hos mig själv som högmod, irritationer, ilska och harm.

Fördelen med att vara sann emot mig själv - förutom att jag mår mycket bättre - är att jag flödar och slipper alltså massor av dåliga energier som fastnar inom mig.

Acceptans

Har börjat jobba i tisdags, första dagen var hemsk. Grät alldeles okontrollerat flera gånger, och kände tryck över bröstet och var nära på att gå hem och ge upp.

Mitt tillstånd, när man är överstressad, är så sårbart, det räcker med en liten sak som jag aldrig tidigare tänkt eller reagerat på. Nu kan det kännas som om världen går under av en sån liten grej. Läskigt att tappa kontrollen.

Vad jag lärt mig genom den här dyrköpta läxan är att inget företag tackar dig för att du tar ansvar utöver din befogenhet. Vår avdelning har ju tidigar fått sköta alla problem och lösningar på dessa på egna sätt, detta har varit det lilla halmstrå jag behövt för att orka. När det nu centraliseras och utrymmet för egna lösningar krymper, samtidigt som arbetsbördan ökar var liksom droppen för mig. Det slet mig i stycken formligen, och dessutom ledningens sätt att tacka mig, var att inte säga -ingenting-.

Det är det mest skrämmande i allt detta, hur vi överlevt och klarat oss och varit engagerade medarbetare fram till döds, men ändå när vi är slutkörda är det okej att kassera oss. Det är det som gör mest ont också.

Jag har inte jobbat för ledningen, inte heller för pengarna (även om jag förstår att jag måste det), men jag har haft mitt engagemang och stolthet över mitt yrke som drivkraft. När detta nu ska styras uppifrån och vi som jobbar med detta märker hur okunskap förvärrar situationen, känns hoppet borta liksom.

Jag är färdig med detta jobb. Jag har älskat, brunnit för att göra mitt jobb och framförallt dela med mig av mina kunskaper, men det tog slut i samband med att de strypte våra resurser och vår påverkan på vårt arbete, samtidigt som de belastar oss med ytterligare krav, besparingar, restriktioner.

Bara pga dåliga organisation och styrning. Ett kapitel ur mitt liv är slut och det gör ont och känns läskigt men det är så det är = slut. Nu börjar nästa.

Biblioteksfilosofi

Jag sitter på biblioteket och har varit hos läkaren, höll på att somna. Var sån där öppen mottagning och fick ta lappar, satt 1½ timme. Som akut litegrann.

Ska börja jobba på tisdag och det känns bra faktiskt. Blev rädd att jag skulle börja redan i morgon, eftersom jag känner att just att komma tillbaka nu är påfrestande då det är den tiden i månaden när vi har en av våra hektiska perioder. Sen vet jag eftersom vi varit underbemannade och stor personalomsättning, så det är många nyanställda som jag också vet kommer att belasta just den här perioden.

Jag har tänkt mycket den här tiden jag varit hemma, om massor med saker som handlar om mig. Ett av de mål jag har är att börja förstå och förhoppningsvis kunna göra något åt min dåliga tillit till män, och min problematik gällande anknytning.

Jag har anknytningsproblem vilket yttrar sig i att jag mycket hellre drar mig undan, när det börjar bli känslomässigt än stannar kvar. I destruktiva relationer känner jag inte samma skräck, för att det finns ett filter mellan mig och den andra människan i form av beteende som vi får vid missbruk. Detta känns i början tryggt för mig, men så småningom ändras detta till att återigen spela upp mitt trauma i form av svek, lögner och undanglidande som återigen triggar min egen erfarenhet av tillitsbrist.

Så jag känner trygghet i det otrygga.
Nu ska jag ut i blåsten, och vandra.

Tappa

Gick till kuratorn idag som jag blivit remitterad till från vårdcentralen. Var i tid, och allting kändes bra förutom den här olidliga tröttheten.

Kom fram och det visade sig att jag tagit fel på 1 månad!. Så himla typiskt mig. När det händer såna saker känns det som jag är slängd i 'ingemansland', som att jag inte uppfattar verkligheten detsamma som andra. Jag tittade på lappen, men jag tappar bort bitar. Som att min hjärna medvetet selekterar ut saker som jag inte orkar 'ta' in.

Sjukskrivningen går ut i morgon, jag blir livrädd, samtidigt som jag förbereder mig på att börja jobba. Känns kul men rädd att jag ska vara så trött, som jag är nu. Mitt hopp ligger till att jag blir piggare av att jobba. Att energinivån liksom höjs när jag måste vara med på ett annat sätt än som det är att gå hemma.

Gråtmild

Var och åt lunch med 2 av mina kollegor, jag kände mig så gråtfärdig, vi pratade om jobbet och det känns bra för mig. Att göra det, få vädra det liksom med några som verkligen vet hur det är där.

Jag känner mig svagare, som att jag inte är av rätta virket, att det är fult att vara svag och vara den som inte orkar, och speciellt som jag inte har en farlig sjukdom, som andra.

Jag älskar mitt jobb och har alltid gjort, alltid. Jag tycker om själv atmosfären och att vi alla hjälper och stöttar varandra, och skrattar mycket. Men som det är nu där, vågar jag nog inte gå tillbaka. Jag känner redan stort motstånd när jag tänker på alla nya rutiner, som kan förändras bara sådär genom ett magiskt mail, det är mest stressande.

Och att jag blivit ifråntagen förmågan att använda min kreativa sida för att hitta lösningar på de problem jag stöter på. Nu ska alla jobba enligt nya rutinbeskrivningar, och eftersom det är fler chefer nu, så skapas det massor med såna.

Jag vill så gärna börja jobba, men får nog ta det när rutinerna har 'satt' sig och inte kan ändras från dag till annan.

Det där andra

Jag har fladdrat omkring nu, överallt med mina små bloggar. Jag tänker försöka att sätta jord här. Även om det är svårt, eftersom jag ibland kan känna mig så osäker på privat och personlig.

Men på något sätt, är detta min blogg. Och jag behöver verkligen träna mig på min skam, över att vara jag. Grundskammen som jag kallar det. Den som jag matades med i modersmjölken.

Jag är ju mänsklig och det innebär komplexitet, det innebär inte att jag bara inser vad medberoendet gjort med mig, eller andra. Utan det är så mycket mer än så.

Jag läste på en annan blogg ang det här med hot, och vårdnadstvister. Men så mycket jag har i mig, så mycket jag har att berätta om min väg. Den jag vandrat. Hur jag märker att jag ofta förminskar mig själv, och mina erfarenheter, och att jag glömmer bort -vilket är himmelskt såklart. Tack!

Jag hade också vårdnadstvister. 2 väldigt uppslitande. Det började när jag blev drogfri. När jag inte spelade med i det här jagtäckerdigomdutäckermig tänket. Jag fick ju så många bra förslag i början på min nykterhet, och en var att sätta gränser. Även om jag hatade att sätta gränser, var ju barnens väl en form av tvångsåtgärd för att våga. Att våga säga nej till missbruksbeteende, som i vårt fall innebar att skydda varandra, speciellt när någon i samhället, dagis, skola märkt något. Det var oerhört skrämmande att göra det, och speciellt när jag precis själv var spröd och vacklande. Men jag gjorde det, och det har stärkt mig.

Jag vägrade att lämna ut min son en gång, till dagis. Pappan fick reda på det, och i sin sjukdom la han allting utanför sig själv. Det slutade med att vi blev hotade med en yxa som han kom instormande med. Jag blir alltid iskall i såna där situationer, jag blir liksom utanför kroppen på något sätt. Jag visste att hans övertag var hans aggression, och att jag var starkare än honom, oftast. Jag lyckades iallafall få ut honom, men barnens reaktioner tog ju mycket lång tid att läka. I många år var de otrygga om dörren var låst, om någon kom osv.

Vi fick efter ett halvår flytta till skyddad identitet, där uppbyggnaden skedde. Eller nedmonteringen som de säger i behandling, alla dina försvar måste rivas för att du ska kunna tillfriskna. För barn är det att reagera oerhört destruktivt, och testa gränser mer än vad andra barn gör. Så var det för oss också. Idag vet jag att det var Gud - Buddha - Shiva - Tara, vad som helst som gjorde att vi orkade bygga upp oss igen.

Jag läste om en kvinna som fick diagnos utmattningssyndrom, och hon skrev en bok under tiden hon blev frisk ....

Krasch Bom

Allt som pågår tillräkligt länge blir ju normalt och vi anpassar oss till det. Jag har levt med min son länge nu, som inte mår så bra.

Han har panikångest, och har gått hemma snart 2 år, han har fått hjälp nu ifrån en boendestödjare som iallafall fått igång kontakten litegrann. Det går sakta framåt. Det går liksom inte att längta eller ha något mål i detta, utan jag fungerar så att jag helt enkelt står ut, och har det som det är.

Har precis fått diagnosen utmattningssyndrom. Efter cirka 4 års arbete så kraschade jag i väggen. Det var bara en dag på jobbet som jag helt enkelt var tvungen att gå hem, för jag fick kraftigt ont i hjärtat. Jag har ju rationaliserat alla de symptom som funnits under lång tid.

• Trött, orkar inte med någon människa
• Ofta en känsla av orkar inte mer, speciellt på jobbet.
• Isolering, vill vara för mig själv.
• Irriterad, frustrerad - eftersom jag inte har makten i mitt liv.

Omärkligt har jag anpassat mig till situationer som inte alls varit bra för mig, fullständigt kört slut på alla energier och depåer, omärkligt så bara försvann vanliga och ordinära saker en för en.

Jag behöver min andlighet tillbaka. En känsla av vad som är viktigt här och nu, vilket jag tappat bort.

Det bräckliga

Det hände en konstig sak i fredags. Jag skulle in coh lämna mitt läkarintyg till jobbet, bara sådär. Dagen innan hade jag ätit lunch med en av mina allra närmaste kollegor, och kände mig ganska okej. Lugn, men ändå en längtan till att börja komma tillbaka till jobbet.

När jag hade lämnat läkarintyget utanför jobbet, (kollegan kom ut och hämtade) så kom min andra kollega. Hon blev så glad så hon ropade mitt namn högt och sprang emot och kramade mig.

Det borde jag ju bli glad för, och det blev jag verkligen. Men jag blev samtidigt alldeles ledsen och förtvivlad. Jag förstår inte min reaktion, det är som att kroppen fungerar på sitt eget sätt just nu.
Jag började gråta och kände mig så eländig, och de som inte visste till sig, sa att allting ordnar sig, du ska inte tänka på jobbet, vi klarar oss! Och jag vill skrika
- "Jag vill inte att ni ska klara Er, utan ... mig ..!"
Kände mig så ynklig och liten, som att jag tappat bort mig själv? Jag vill vara stark, men samtidigt verkar jag inte vara det. Jag rationaliserar, och tänker att "de är också sådär, fastän de gömmer det bättre". Sådär stressade och instabila som jag varit ett tag. Men jag börjar förstå (gör ont) att det kanske inte är så?
På vägen ifrån jobbet kunde jag inte andas, jag fick ställa mig och försöka koncentrera mig på att få ner ett andetag i taget, men det var så svårt. Lyckades be till Gud, att jag skulle klara att andas, och då kunde jag det.

?

Published with Blogger-droid v1.7.4

65 dagar senare

Från när jag skrev mitt sista inlägg, och var väldigt glad, för det bemötande vi fick ifrån både stadsdel och psykiatri.

Vad har hänt sen dess?

• L har haft kontakt med sin boendestödjare (beslut 2 tim/veckan) cirka 3 ggr.
• L har inte gått ut, utan snarare gått tillbaka i sin utveckling sen besöket av läkaren ifrån psykatrin.
• L har inte haft någon som helst kontakt med stadsdelen.
• Kontakten mellan stadsdel-psykiatri sköts av mig (oavlönat).

Jag verkar säkert bitter, och till viss del känner jag mig så just nu, även om jag försöker att hålla uppe humöret, men det är så svårt. Jag och S hade planerat att vara i en stuga jag hyrt 1 vecka, men L klarade sig inte, utan vi var tvungna att åka hem, sen har jag verkligen försökt att åka tillbaka, men det är svårt att koppla av när mitt barn mår så oerhört dåligt.

Jag blir arg på L:s tvång, fobier, och tvångstankar och känner att jag mer och mer låter mig styras av dem, jag känner mig fängslad av hans oförmåga att bli frisk just nu, och av samhällets lathet att skylla sina tillkortakommanden på att "vi har försökt få kontakt, han svarar inte i telefon, vi försöker att hjälpa honom på bästa sätt". Yada yada yada.

Jag känner mig som en bromskloss i L:s rehabilitering, vare sig jag vill eller inte. Hur det än är, så blir min närvaro en form av skydd för staden att inte ta sitt ansvar. Att jag blir den som finns och på något konstigt sätt förhalar den här processen, iom att jag gör det enda jag kan, försöker att hanka mig fram, och försöka känna tillit till processen. Men hur lätt är det, när hans kontakt med den som ska hjälpa honom framåt i detta, har haft 2-3 telefonsamtal med L på senaste 65 dagarna. När jag gör det möjligt, genom att finnas, vara bunden till L på det sättet jag är, vara bunden till hans ritualer och panikångestattacker, så gör jag ju det omöjligt för samhället att se vilka extremt stora behov min son har. Hur ska jag klara att stötta min son, men samtidigt få stadsdelen att förstå att han behöver deras hjälp, mycket mer och massor mer än vad som nu skett.

I deras ögon har ju inte L problem, eftersom det är jag som får sköta om dessa och förhålla mig till dem. Just nu är det extremt svårt att inte känna mig helt kraftlös, och tilliten till framtiden är noll. Men vet också vilken förmåga jag har att bara vänja mig vid saker och ting, jag tror det har att göra med min ADHD, att jag vänjer mig så snabbt vid att livet är så tungt, det finns liksom inget annat sätt att göra. Annars skulle jag dö. Och min överlevnadsdrift är starkast just nu, men kraftlösheten ökar för varje dag.

Jag behöver hjälp, och vet inte hur man gör?

Bemötande

Bild lånad från Kreativ Insikt

En jättebra dag för mig igår, och för sonen L. Vi hade besök ifrån psykiatrin, eftersom min son har panikångest och ADHD.

Hur mycket det gör med så lite ifrån andra människor. Ett inlyssnande sinne, ett öppet kroppsspråk, en frihet att möta människor exakt precis som och där de är, just nu. Inga dolda motiv, som känns i kontakten. Ingenting, bara känslan av att de andra ser framförallt sonen som en omålad duk, som han får måla precis som den han är.

Jag blir alltid mycket rörd över när människor är respektfulla, det är en sorg i mig som väcks av att det krävs så lite av andra människor och ändå; så många gånger jag mötts av något helt annat. Hur lite andra människor är medvetna om sina egna projektioner, och hur jag själv fångas i ilska så oerhört av när människor inte kan inta en hänsynsfull attityd.

Det krävs så lite, men egentligen så mycket, och allting handlar om självinsikt. Det är min innersta övertygelse att det handlar om det. Just den där önskan om att få insikt om sig själv, och vilken påverkan jag har på andra och vilken påverkan andra har på mig. 

Jag är själans glad att jag fått den gåvan, den var inte lätt eller billig, och går inte att köpas för pengar. Den har betalts dyrt med blod, svett och tårar, hopplöshet. Men idag kan jag säga att jag är medveten, har klarsyn om hur jag faktiskt blir påverkad av dels mitt förflutna, dels mina egna tolkningar, men framförallt min innersta rädsla att inte duga, som genomsyrar mycket av min person fortfarande. 

Men som någon klok sa ; Du måste bli medveten för att kunna förändras.

To be continued 

Tydlighet ger trygghet

S har flyttat till gruppboende, eftersom han behöver mycket hjälp i sin vardag. Själva flytten gick ju bra, men det är mycket problem kring hans God Man, som inte uppfyller kraven - eller S behov-. S blir orolig, tankspridd, och kan inte sova när hans God Man har informerat honom, eller som jag upplever det bestämt över honom.

Hans God Man har genom sin årsredovisning, upptäckt S stora passion i livet, tv-spel, videoboxar (som måste vara limited edition), och anser att kostnaderna för dessa är alldeles för stora. Han har alltså bestämt att S får en viss månadspeng att leva för, resterande ska sparas.

Det är jättebra intiativ tycker jag. Om han får S med sig, alltså att han implementerar den idén hos S. Vilket han inte gjort, och då får det motsatt effekt på S. Han blir orolig, tvär, kan inte sova.
Igår upptäckte jag när jag gjorde ett snabbt överslag, att hans Gode Man inte redovisat alla S pengar. Han har alltså sedan mars innehållit 5600 kr ifrån S.

S har bett om kopior på alla utlägg, kostnader, hyresavi och bett hans God Man att informera mig eller S bror om vad som sägs till S.
Ingenting, nada, zero.

Det som gör mig mest arg och besviken, är att hans God Man har rest bort 2 ggr de senaste veckorna när han lämnat information till S. Varje gång måste jag 'plocka ihop' S efteråt.

Det som känns ironiskt i detta, är att S lider av ett handikapp som just innefattar kommunikation, och interaktion med andra människor.

Long time No see

Länge sen jag uppdaterade bloggen. Har tänkt många gånger att skriva, och att ommöblera bloggen, eftersom jag inte riktigt känt att bloggen är så jag vill vara. Alla vi som bloggar kämpar ju med mellan-landet privat och personlig.

Vilket även jag gör. Samtidigt kunde jag inte låta bli att bli väldigt berörd igår när Peter Jöback sa " - Jag visar hela mig, och genom det får jag styrka". (min tolkning). Och jag inspireras av det, att jag faktiskt en dag ska våga visa hela mig. Bloggvärlden är ju inte någon ultimat lösning för det, - men varför inte?, - det är ju en hjälp till att våga var helt ärlig iof.

Mitt liv utvecklas, jag känner hur jag blir mer och mer modig, att våga visa vem jag verkligen är. Att min ADHD är en välsignelse, genom att den får mig att fullkomligt uppslukas av nuet, här och nu, ingenting mer. Det är också en nackdel med detta, genom att 'vanliga' människor inte har denna välsignelse, och många missförstånd skapas på det sättet också.

Men ju mer jag accepterar mig själv och mina tillkortakommanden, ju mer jag erkänner mig mänsklig. Ju närmare mig själv och den jag är kommer jag.

Värme i Stockholm idag. Både i hjärtat och i solen.

Söndag förmiddag

Min katt är borta, har varit borta i en vecka nu. Min fina lilla katt. Han har alltid gått ut ifrån balkongen, men förra veckan råkade min son gå till affären utan nyckel (ADHD) och klättrade upp för balkongen, och råkade knäcka min katts pinne som han klättrar upp för.

Jag har printat ut bilder jag ska sätta ut i bostadsområdet nu.

Igår var jag och tränade. Ja!
Jag har brutit min gym-oskuld, igår och det var jättebra för mig. Lider av reumatism som inte blir bättre med åren och gym var alldeles super för mig, bygga upp muskler för att kunna stärka upp de ställen som jag brukar ha väldigt ont i.

Det är så mycket som hänt här hemma för mig och för oss, i familjen. Så många dystra och mörka dagar, men precis som årstiderna väntar på vår, så har det faktiskt speglat även vår vardag.

S har fått erbjudande om gruppboende, han är rätt trött på att bo hemma, också så det kom precis i rätt tid. Det är som att allting är meningen som att livet liksom bär sig själv.

L har fått hjälp ifrån stadsdelen, han bröt ihop något kring julen då de tog ifrån honom pengar som han fått retroaktivt ifrån FK. Men nu verkar det ljusna även där, han har fått boendestöd ifrån stadsdelen och också träffat killen (mannen) som ska bli hans boendestöd, och har bara positiva kommentarer om honom. Det lyser i både röst och ögon när han pratar om honom. Glädjen sprider sig in i mig.

Det man inte har i huvet .....

Här sitter jag på fel tunnelbana, åkte av fel håll. Och fick samtal om att det är möte om bostadsrättsföreningen nu.
Åh vad livet är ....... strul ibland

Det tysta tvivlet

Dagarna går, och många tankar på att jag skulle behöva skriva ner det som händer, men jag orkar inte. Vill ha det här dokumentet för att inte normalisera det här tillståndet som jag lever i.

Jag bort fortfarande med barnen L och S, och stadsdelen har inte hjälpt något, trots iallafall möte med LSS kring S, och hans situation att jag inte får honom till dagliga verksamheten.

Min reaktion har blivit att jobba. I ett svagt ögonblick (när jag kände mig stor, stark och energisk) mailade jag mitt 'förra' jobb och sa att jag fanns tillgänglig om de behövde.
Om de behövde!!

Arbetsplatsen jag verkligen fick kapitulera inför mig själv för att komma ifrån, som jag ljög för att överhuvudtaget våga säga upp mig.
Jag är tillbaka och jag märker hur jag sakta smygande gör precis likadant som jag alltid gör, glömmer bort mig själv, omärkligt finns jag inte längre.

Men situationen hemma med 2 barn, är värre än att jobba. Jag flyr till mitt arbete för att glömma, ... allting. Alla problem, alla svårigheter, den fullständigt katastrofala situationen. Och smärtan över att jag känner mig så överkörd, av samhället som räknar med att kvinnor, ska arbeta oavlönade. Med handikappade barn, som inte får hjälp.

Med skammen, att människor omkring, som hör min historia, misstänksamt kanske tänker, att "vill hon ha hjälp? varför får hon inte det då? måste vara något annat där?!". Trött för att överhuvudtaget bry mig. Jag tvivlar ofta på mig själv, på precis samma sätt som jag förutsätter andra tänka om mig. Att det är något fel, när varken barnen eller jag, får någon som helst respons. När samhället sviker, tvivlar individen på sig själv.

• L har varit isolerad i hemmet i snart 1 år
• Jag jobbar för att orka överleva
• S har indraget boendestöd för att han inte får på dagliga verksamheten.