Tydlighet ger trygghet

S har flyttat till gruppboende, eftersom han behöver mycket hjälp i sin vardag. Själva flytten gick ju bra, men det är mycket problem kring hans God Man, som inte uppfyller kraven - eller S behov-. S blir orolig, tankspridd, och kan inte sova när hans God Man har informerat honom, eller som jag upplever det bestämt över honom.

Hans God Man har genom sin årsredovisning, upptäckt S stora passion i livet, tv-spel, videoboxar (som måste vara limited edition), och anser att kostnaderna för dessa är alldeles för stora. Han har alltså bestämt att S får en viss månadspeng att leva för, resterande ska sparas.

Det är jättebra intiativ tycker jag. Om han får S med sig, alltså att han implementerar den idén hos S. Vilket han inte gjort, och då får det motsatt effekt på S. Han blir orolig, tvär, kan inte sova.
Igår upptäckte jag när jag gjorde ett snabbt överslag, att hans Gode Man inte redovisat alla S pengar. Han har alltså sedan mars innehållit 5600 kr ifrån S.

S har bett om kopior på alla utlägg, kostnader, hyresavi och bett hans God Man att informera mig eller S bror om vad som sägs till S.
Ingenting, nada, zero.

Det som gör mig mest arg och besviken, är att hans God Man har rest bort 2 ggr de senaste veckorna när han lämnat information till S. Varje gång måste jag 'plocka ihop' S efteråt.

Det som känns ironiskt i detta, är att S lider av ett handikapp som just innefattar kommunikation, och interaktion med andra människor.

Long time No see

Länge sen jag uppdaterade bloggen. Har tänkt många gånger att skriva, och att ommöblera bloggen, eftersom jag inte riktigt känt att bloggen är så jag vill vara. Alla vi som bloggar kämpar ju med mellan-landet privat och personlig.

Vilket även jag gör. Samtidigt kunde jag inte låta bli att bli väldigt berörd igår när Peter Jöback sa " - Jag visar hela mig, och genom det får jag styrka". (min tolkning). Och jag inspireras av det, att jag faktiskt en dag ska våga visa hela mig. Bloggvärlden är ju inte någon ultimat lösning för det, - men varför inte?, - det är ju en hjälp till att våga var helt ärlig iof.

Mitt liv utvecklas, jag känner hur jag blir mer och mer modig, att våga visa vem jag verkligen är. Att min ADHD är en välsignelse, genom att den får mig att fullkomligt uppslukas av nuet, här och nu, ingenting mer. Det är också en nackdel med detta, genom att 'vanliga' människor inte har denna välsignelse, och många missförstånd skapas på det sättet också.

Men ju mer jag accepterar mig själv och mina tillkortakommanden, ju mer jag erkänner mig mänsklig. Ju närmare mig själv och den jag är kommer jag.