Minnen

Sitter utanför kyrkan där jag konfirmerades, många minnen kommer till mig då.

Jag älskade att höra prästen på lektionerna man hade innan, redan då kände jag en längtan efter en mening. Tyvärr hade drogerna redan tagit tag i mig redan då, så min ärlighet var inte så sann.

För att kunna köpa droger, snodde jag en klänning som man skulle ha som konfirmationsdräkt och köpte droger för pengarna.

Min längtan var Stor men jag sökte på fel ställen.

Tankar kring Jul

Har jag varit och käkat lunch med kollega, eller snart fd kollega. Har fortfarande svårt för vad som händer kring sonen, men försöker att distansera mig ibland för att överhuvudtaget orka med vardagen.

Skönt att julen är klar, och bara nyår kvar. Har alltid haft svårt just för julen, eftersom det hände massor med jobbiga saker kring jul, speciellt med min pappa. Det känns som jag har en tvångströja kring julen, även om det blivit mycket bättre när ungarna blivit större. Det var som att ensamheten kändes mer när vi endast var min lilla familj. Min mamma gjorde alltid egna saker kring julen med sin nya pojkvän, ibland åkte hon bort med sin pojkväns systers barn. Det kändes mycket jobbigt. Hur vuxen jag än blivit har alltid sveket från min mamma varit det allra värsta. Det har varit en svår tid innan jag förstod att hennes val att välja bort mig och min bror, INTE hade med mitt värde att göra.

När ens föräldrar, och framförallt min mamma valde andra människor att vilja vara med, kändes det som att jag inte var värd eller intressant att vara med. Det har satt djupa spår inom mig. Hennes skam stod ivägen som jag förstår idag, men jag gjorde inte det då. Att julen var jobbig när barnen var små är nog väldigt mycket kopplat kring det att min mamma tyckte andras barn var viktigare än hennes egna barnbarn. Jag förstod det intellektuellt att det inte hade med mitt värde att göra, men i känslan satt den där värdelöshetskänslan kvar.

Jag är präglad av generationers kvinnlig skam.

Se sanningen i vitögat

Att vara anhörig till en som har psykisk sjukdom är bland det svåraste, speciellt som det i mitt fall är min son. Det river verkligen själsligt inombords då han mår dåligt, och jag ser hur hans liv bara blir smalare och smalare, rent fysiskt.

Att ha panikångest, gör att du utvecklar massor med fobier av rädsla för att kanske-kunna? få panikångest. Livet blir mer och mer inskränkt, och det krymper till att bara kunna innehålla små delar av livet. Den som är sjuk märker ju inte det lika tydligt, som min son. Jag märker inte heller det förutom ibland, för att jag normaliserats i detta. Det omärkliga annorlunda  har blivit en vardag för mig.

I morse ringde stadsdelen ang ekonomiskt bistånd för hans tänder, min son har oerhört trasiga tänder. Dels av misskötsel, pga andra psykiska orsaker, dels av oförmågan att ta emot hjälp - oförmåga hos de som "ska" hjälpa att inte kunna.
I stadsdelens ögon tar man inte hänsyn till att min son har oerhörda trauman som gör hans rehabilitering än mer svår och smärtsam. Stadsdelen tar hänsyn till papper och intyg, med dålig samordning. Jag märker att när jag pratar med de knyter sig min mage, jag kämpar för att inte oroa min son, som kan falla ner i apati vid minsta ansträngning eller rädsla för förändringar. Det är som när jag var liten med min pappa som var alkholist och narkoman, ständig beredskap. Kroppen på helspänn för att inte störa oroa.

Det gör ont att inse att vi är så begränsade. Sonens pappa hörde av sig via FB, jag blir glad och känner som alltid hoppfullhet, (men jag vet bättre). Han bor i ett annat land för att han blev utesluten ur kriminellt gäng, vilket gjort att han utnyttjat sonen å det grövsta både på ena och andra sättet. Blir så ledsen så jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.

Måste hålla ihop, och därmed avslutar jag och återkommer om detta.

49 tkr

Kostar sonens tandläkare, hutlöst dyrt, men så har han ju inte kommit till tandläkaren på över 20 år. Han har ju haft en oturlig start min son, och har idag grav panikångest som skapar många problem i hans liv. Bland annat att han inte kan gå ut från lägenheten, agrafobi tror jag det heter. Att var rädd för att tappa kontrollen.

Det är oerhört jobbigt och påfrestande att leva med någon som har psykiskt funktionshinder, min son har ju förutom fobier, panikångest, ADHD och post traumatisk syndrom. Vilket gör att vardagen med min son har otroligt krävande. Jag märker ju också att jag själv har blivit van vid att leva såhär, ganska inskränkt liv med min son. Eftersom detta sakta smygit sig på så har jag inte reagerat så mycket ju längre tiden går, men ju mer jag blir distanserad ju mer märker jag att jag verkligen är påverkad.

Det är mycket svårt att hantera detta iom att jag inte kan klaga för min son, och få honom att förstå att både hans och mitt liv är inskränkt. Han har ju inte något intellektuellt funktionshinder, gör ju att han känner skam för att det blivit såhär. Så jag vänjer mig.

Känner ilska emot stadsdelen som jag känner har ansvar för att det gått såhär långt med min son, att deras dels kunskap men också vilja att hjälpa min son inte funnits. Mycket tror jag det beror på att jag varit den som hjälpt min son så mycket. Därför ska jag söka anhöriganställning för min son, som gör att det kommer kosta stadsdelen det stöd jag ger min son som han inte behövt om han inte varit funktionshindrad.

Har köpt en dator idag på rean, en asus som jag skriver på, och det är mycket lättare att skriva på denna än min ordinarie, pga att jag har ett gammalt skrivbord som gör att tangentbordet liksom blir klämt under skrivbordet, vilket gör att det är svårt att skriva.

De små underverken

Sorglig dag igår, men den slutade mycket lyckligt. I samhällets utkant, är små små saker underverk, och jag välsignar min ADHD att jag faktiskt kan njuta av nuet och verkligen leva här och nu. Det har varit en förutsättning för mig att överleva.

Igår var sonen hos tandläkaren, jag fick låna en bil för att sonen har panikångest och agrafobi, vilket innebär att han får stor ångest att vara ifrån hemmet, och inte ha kontroll på hur han kommer att reagera. I somras var första gången på 1½ år som han åkt bil med mig utanför hemmet på 1½ år. Det var oerhört jobbigt för honom till en början, men jag försäkrade att jag skulle vara tålmodig och att han fick ha kontrollen, vid minsta känsla av att han inte klarade längre, skulle jag stanna eller köra hem igen. Men det gick, och nu kan han åka bil utanför hemmet med de han känner sig säker med, dvs mig och hans boendestöd.

Så igår var vi fullpreparerade, bilen vi fått lånat och som skulle lämnas inom tid så min son skulle få känna att han var säker, desinfektionskräm, coca cola, och en flaska mineralvatten (liten flaska).

När vi kom till tandläkaren ville sonen gå in själv, vilket jag kände var skönt. Jag fick lite ångest, eftersom jag har grav tandläkarskräck, att hör borrarna surra lite överallt i rummen som låg ganska nära väntrummet, men jag kunde lugna mig.

Efter en stund kom sonen ut, = överlycklig. Han hoppade och studsade fram. Men att höra ifrån tandläkaren var mindre roligt. Min son har inte en enda tand som inte är full med hål, hans tänder är nästan genomruttna. Han har tänder som är helt sönderfrätta, och trasiga. Och tandläkaren var chockad över att se en 20-åring, i Sverige se ut så i munnen. Hon var också väldigt upprörd över att -ingen- satsat på hjälp för min son att han skulle kunna komma till tandläkaren, ifrån stadsdelen. Hon var upprörd över hur illa det var ställt med stödet ifrån stadsdelen gällande min sons tandstatus, och att det borde ingå i hjälpbehovet, hon gick så långt att hon tyckte stadsdelen skulle tvingat honom att gå till tandläkaren, kosta vad det kosta ville.

Det var skönt att än en gång få stöd i hur det ser ut, och hur det är i stadsdelen, att de har möten, ingen samordning kring hjälpen, utan tar beslut utan uppföljning, och ingen tänker på individen. Jag tog redan för 3 år sen upp det faktum att min son inte skulle få fri tandvård och att stödet för att se till att han skulle komma till tandläkaren var stort, och viktigt. Ingenting, står en liten notis i utredningen, men ingen uppföljning.

Min son var överlycklig över det faktum att han kanske i februari kan träffa en tjej som han pratat med över ett halvår, och som han inte kunnat träffa pga att han skäms för hur han ser ut i munnen.

Skamligt, och jag vill inte visa min son hur olycklig jag blir av få veta detta, utan försöker vara lycklig för hans lycka, och det går bra.
Jag lyser av tacksamhet, när jag ser honom så glad över att han vågat gå till tandläkaren och att han kanske i februari kan träffa sin tjej.
Något som i vanliga 20-åringars liv är helt normalt.

Tandläkare

På tal om minnen, idag tandläkaren med sonen. Ingenting kan få mig rubbad så mycket som tänderna, de är så sårbara. Och en del av de rester av fullkomlig skräck jag har med mig ifrån missbruket.

Idag ska sonen till tandläkaren, han som är helt trasig i munnen, jag hoppas det går bra.

Tack

Minnen

Massa minnen har kommit till mig, de dyker upp mest precis när jag ska gå och lägga mig. Hur mycket jag skulle vilja dela dessa minnen med någon, skriva en bok. Och den bistre säger; "Va tror du att du är? Vem ska läsa den?".
Men ändå, finns så mycket tankar och erfarenheter som jag skulle vilja dela med mig och som kanske kan hjälpa någon annan.

Mycket tankar kring hur mycket destruktivt det var i min barndom, känns som wannabe att vilja dela dessa, men ändå. Det är ju så mycket i barndomen som formar en människa, och så mycket som i mig ligger kvar som skärvor som också gör ont, och skaver. Som gör att jag inte lever mitt liv fullt ut.

En dag ska jag skriva om det.

Allt kan köpas för pengar

I vårt samhälle kan du köpa allt för pengar, speciellt respekt. Att bemötas av kommunen som har restriktioner ifrån regeringen, och att mötas av privata företag är en helt annan.

Har du pengar, får du framförallt respekt, du får förståelse för din problematik, du får ett sund och värdefullt bemötande. Men det kostar. Jag upptäckte detta igår, när jag höll på med min sons ansökan ang ersättning för sina tänder. Jag pratade med kommunens ekonomiska sektion, där vi ska ansöka om pengar till tandvård för honom. Han har inte kunnat gå till tandläkaren pga hans panikångest, kommunen har kännt till detta sedan 2008, och jag har också i våra möten tagit upp vikten av att min son får stöd och hjälp till att kunna gå till tandläkaren i behovet kring insatser för honom.

Nu har ju tiden gått och han har gått över den magiska kostaringentingtillmanblir19år gränsen. Så då får han betala sina tänder själv, vilket innebär höga kostnader, något han inte har råd till med sin aktivitetsersättning.

Jag har skickat in ansökan om ekonomiskt bistånd, men det krävs ytterligare uppgifter, vilket gjorde att jag satt i 45 minuter och väntade på en handläggare som skulle ställa honom massor med frågor, av vilka 90% redan är besvarade, fastän på en annan avdelning inom stadsdelen. Jag märkte (genom högtalarfunktionen på mobilen) att mottagandet var alltigenom blasé och lite irriterat ifrån handläggaren. Ungefär som att L störde, kom med orimliga krav för att han ville kunna öppna munnen.

När vi sedan ringde tandläkaren för att få ett kostnadsförslag (som ska skickas genom stadsdelen till deras tandläkare för att kontrolleras och godkännas för tänk om det kostar?) så möttes vi av en helt annan attityd ifrån syster hos tandläkaren. Där var det ett varmt mottagande, förstående och mycket serviceinriktat. L verkade inte alls som någon belastning, snarare var han oerhört välkommen.
Notan = 1500 kronor.

Kontexten blir att allting går lättare med pengar, du kan köpa dig respekt, om du är svag och behövande i detta samhälle. Tyvärr har ju inte alla pengar, däremot de som har har ett större försprång att faktiskt få vara behövande, svaga och känsliga.

Galen

Alltså, hur svårt ska det vara för samhället att tillgodose människor i behov av särskilt stöd det de verkligen behöver = stöd, och rådgivning, omtanke och respekt.

Min son är ju allvarligt sjuk, multifunktionsnedsättning har han. Hans överläkare som gjorde utredning ang ADHD, sa ett ord till mig ang min son = Svarte Petter.

Det kallas det när man hamnar "mellan stolarna" på de hjälpinstanser som finns. Och det har min son gjort.

Han behöver mer stöd, handläggare kan inte utreda hans behov av boendestöd utökat, pga att hon inte har fått läkarintyg ifrån psykiatrin.

Svar= Han får inte någon utökad insats.

Han behöver mer struktur och samordning.

Svar= Han får ingen återkoppling, han förväntas säga vad han behöver, med svaret att de inte kan hjälpa honom med det.

Han behöver hjälp och stöd att gå till tandläkaren, och få hjälp med organisationen kring de myndigheter som måste vara inblandade.

Svar= Jag förväntas klara samordning, med bilskjuts, bokande av tid, betalning av tandläkaren.

Jag blir galen. Och just när jag blev det och satte mig vid datorn och googlad (tack Gud för Google) så fann jag svaret.

Socialtjänstens stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående

Sådär enkelt var det för handläggaren och säga att jag också har rätt att få stöd för det jobbet jag gör genom att överta socialförvaltningens jobb ang min sons behov av stöd. Det krävs att vara stark för att kunna vara svag. Det är en samhällelig miss det här, under all kritik.





Att våga gå emot gamla invanda mönster

Att våga hoppa

Har ju länge, så väldigt länge haft en längtan efter att få jobba med att sprida min egen erfarenhet, min detektivförmåga, och att kunna se saker ur flera olika infallsvinklar. Du måste analysera problemet, och situationen för att veta vilken strategi du ska anta.

Det är ju det jag egentligen alltid velat, att forska, utmana och se vinklar i problem som gör att jag kan lösa dem. Problemlösargenen i mig har gjort att jag alltid överlevt. Då min nyfikenhet alltid drivit mig till att söka lösningar utanför thebox, det är därför jag också inte blivit galen - iallafall inte så mycket.

Jag känner energin strömma genom mig, idag har jag tagit steget att besöka hemsidan för att starta enskild firma. Det känns mer på riktigt då. Jag tror att min dåliga självkänsla hämmar mig, jag känner det och förstår det intellektuellt. Så det är inte jobbet med organisationen, uppstarten som kommer vara min största fiende, utan mig själv. Som det alltid varit.



Vidbränd hjärna

Torktumlaren

Känner mig som en torktumlare, tankar och idéer staplas på varandra, i en enda strid ström. Är ju arbetslös from januari 2012, och jag känner mig redan rastlös att inte ha något jobb - jag har semester december. Tog semester pga att jag inte ville bli utbränd av situationen på jobbet. Jag älskar mitt jobb för mycket men inte alla förändringar, som till slut blev för mycket för mig.

Nu när jag inte har någonting att göra, sätter ju tankarna igång igen, som raketer sprutar de som värsta nyårsnatten. Måste lugna ner hjärnan.

Jag har märkt att ju mer jag tänker, desto mindre gör jag rent fysiskt, det är som att tankarna får mig paralyserad, eftersom alla dessa alternativ får mig att börja fundera vilket som är bäst ... ska jag göra detta? Nä kanske den andra ideén var bättre? Jamen, då blir det ju inte så eller så .... Men å andra sidan ..............

Gahhhh ............!!