"Love is giving someone the power to destroy you, but trusting them not to do it."
Även om jag ofta öppnat mitt hjärta till män som liksom jag var skadade, så trodde jag givetvis då att allting skulle gå bra, att jag inte skulle bli skadad.
Jag tror att allting handlar om min tillit till mig själv och hur skadad den är, att den andres handlingar har blandats ihop med mitt eget värde. Rent logiskt så har ju mitt värde INGENTING med andras handlande att göra. Och ändå är det så att det är det som ändå skadat min egen självkänsla mest.
Men det intressantaste är varför? jag fått intresse för män som gjort mig illa?
Och det handlar också om det inre inom mig, att jag inte är riktigt trygg i mig själv. Att min inre bild av mig själv inte varit trygg. Och just den där förlåtande attityden (som iallafall jag fick när jag var liten och de som skulle ta hand om mig inte kunde) har funnits med mig sen jag var liten.
För mig har det varit präglingen från när jag var liten, att jag då inte kunde integrera se vuxnas svek emot mig, och det gjorde att jag anpassade loj till andra människor. Idag ser jag att fru ät det som är det främsta motivet nät jag träffar män som inte behandlar mig okej.
Först acceptansen att någon som säger sig älska mig gör mig illa (jag förnekar) och för att klara av att vara kvar (förminskar jag de handlingar som gör mig illa, och anpassar mig).
Jag förstår det mesta intellektuellt och förhoppningsvis kommer jag kanske någon gång uppleva en sund och kärleksfull relation!
söndag 27 maj 2012
lördag 26 maj 2012
torsdag 24 maj 2012
Bröt ihop
fullständigt igår, min kompis kom och han blev allvarligt orolig för mig ...
Han sa något som jag först vill sätta mig upp emot, "Nä, sådär är inte jag, jag är inte deprimerad!". Men han stod på sig, läste mina läkarintyg för honom också och efter det sa han.
"Men du förstår inte, du tror du klarar mer än du gör, du vill vara stark och den där 'kontorsråttan', men du är ku inte så"
Även om det var jobbigt så förstår jag varför jag hamnar i såna här situationer, men har inte modet att våga säga nej, inse min begränsning .... ännu!
Han sa något som jag först vill sätta mig upp emot, "Nä, sådär är inte jag, jag är inte deprimerad!". Men han stod på sig, läste mina läkarintyg för honom också och efter det sa han.
"Men du förstår inte, du tror du klarar mer än du gör, du vill vara stark och den där 'kontorsråttan', men du är ku inte så"
Även om det var jobbigt så förstår jag varför jag hamnar i såna här situationer, men har inte modet att våga säga nej, inse min begränsning .... ännu!
onsdag 23 maj 2012
Total soppatorsk
Gick upp halv sex, L hade inte vaknat. När han vaknade började han packa (som vi inte gjort innan) och jag hörde hur det slängdes och kastades saker ifrån hans rum. Jag fylldes med oro, och apati - som alltid när det känns som jag ska vara den starka trygga- för hur detta skulle gå?
Som sagt, med många motgångar ökar min apati och trötthet. Efter jag frågat L om han behövde hjälp och han tackade nej, så satt jag mig ner vi köksbordet.
- Jag mår illa som f-n, tänker inte åka!
Hörde jag L säga. Och jag har ingen kraft att trösta, uppmuntra, stödja eller övertyga. Det enda jag tänker på (för att vara ärlig) är att "Bra, då kan jag sova!).
Jag mailade behandlingshemmet och ringde psykiatrin och sa att jag kände mig som en usel mamma som inte lyckats få iväg L! Behandlaren sa att det "beror inte på dig, utan är Ls problematik, därför han behöver behandling".
Jag är totalt slut, alla ändar inom mig är totalt brända känns det som! Usch!
Som sagt, med många motgångar ökar min apati och trötthet. Efter jag frågat L om han behövde hjälp och han tackade nej, så satt jag mig ner vi köksbordet.
- Jag mår illa som f-n, tänker inte åka!
Hörde jag L säga. Och jag har ingen kraft att trösta, uppmuntra, stödja eller övertyga. Det enda jag tänker på (för att vara ärlig) är att "Bra, då kan jag sova!).
Jag mailade behandlingshemmet och ringde psykiatrin och sa att jag kände mig som en usel mamma som inte lyckats få iväg L! Behandlaren sa att det "beror inte på dig, utan är Ls problematik, därför han behöver behandling".
Jag är totalt slut, alla ändar inom mig är totalt brända känns det som! Usch!
tisdag 22 maj 2012
Morgon
Finns det något bättre än morgon? När den lilla energi jag har är på topp för att stadigt dala.
Åkte tidigare idag till jobbet.
I morgon så sker det äntligen! L åker ner till behandlingshem! Jippie som både han och jag kämpat. L är lite nervös, jag också, mer för att L ska åka hem igen, att något är fel...osv! Usch ta det lugnt! Vill inte tänka så.
Idag är idag ....
måndag 21 maj 2012
På väg
till jobbet.
Har inte så mycket hjärtklappning ännu, det är ett lugn ute bland pendlarna just nu.
Vill bara sitta kvar och njuta. Känner en blurrig syn, och insluten i en bubbla.
En dag i taget!
Har inte så mycket hjärtklappning ännu, det är ett lugn ute bland pendlarna just nu.
Vill bara sitta kvar och njuta. Känner en blurrig syn, och insluten i en bubbla.
En dag i taget!
söndag 20 maj 2012
Nedräkning
Till jobbet och oron börjar öka, och tankarna far omkring. Dels för allting jag inte klarat av att göra, som tvättstugan, plocka upp sommarkläder, och ta ner vinterkläder. Det är det som är mest stressande, att jag vet vad jag behöver göra, och verkligen vill göra.
Men, .... Jag orkar ingenting av det där.
Jag har ju gjort sånt här förut, och klarat det bra. Men nu är minsta sak jag ska göra, som ett stort berg. Och det blir så oerhört jobbigt och omöjligt att göra något förutom ingenting. Varje dag tänker jag att "idag kan jag bara göra ingenting" men så behöver L ha något handlat och då orkar jag ingenting förutom det! Så oerhört påfrestande.
La änglakort i morse och fick upp ;
"Time ro let go"
Att jag har heavenly guidance just nu och att jag skulle be ärkeängeln Azrael om förmåga att sörja och ärkeängeö Mikael för mod att göra det jag behöver i "frågan".
Jag gjorde faktiskt det (kändes lite konstigt) men när jag bad till Azrael så började jag storgråta. Kändes mycket starkt i mig! Känns som jag innerst inne vet vad jag behöver (sluta mitt jobb, och söka läkare) men vågar inte pga skuldkänslor och rädslor.
Men, .... Jag orkar ingenting av det där.
Jag har ju gjort sånt här förut, och klarat det bra. Men nu är minsta sak jag ska göra, som ett stort berg. Och det blir så oerhört jobbigt och omöjligt att göra något förutom ingenting. Varje dag tänker jag att "idag kan jag bara göra ingenting" men så behöver L ha något handlat och då orkar jag ingenting förutom det! Så oerhört påfrestande.
La änglakort i morse och fick upp ;
"Time ro let go"
Att jag har heavenly guidance just nu och att jag skulle be ärkeängeln Azrael om förmåga att sörja och ärkeängeö Mikael för mod att göra det jag behöver i "frågan".
Jag gjorde faktiskt det (kändes lite konstigt) men när jag bad till Azrael så började jag storgråta. Kändes mycket starkt i mig! Känns som jag innerst inne vet vad jag behöver (sluta mitt jobb, och söka läkare) men vågar inte pga skuldkänslor och rädslor.
lördag 19 maj 2012
Musik
Fick faktiskt lite mer energi i morse (även om det satt långt inne) så jag gick ända till centrum. Sitter med en kaffe och - plötsligt!- hör jag musik.
Blir så glad!
Förr, innan den stora tröttheten ( var ju inte alls så många år sen) lyssnade jag jämnt på musik. Min bästa väninna och jag var ofta ute där det spelades musik. Inte dansband, utan tunggung (som jag kallar det) och rockade loss. Jag fick energi av det, och kände mig oövervinnerlig.
Har nästan glömt bort hur mycket musiken och dansen hjälpt mig;
Att gå emot mina rädslor
Att nå djupare nivåer i mig själv
Att känna mig attraktiv
Att vara i "flow"
Att bara "vara"
Att våga visa mig
Blir så glad!
Förr, innan den stora tröttheten ( var ju inte alls så många år sen) lyssnade jag jämnt på musik. Min bästa väninna och jag var ofta ute där det spelades musik. Inte dansband, utan tunggung (som jag kallar det) och rockade loss. Jag fick energi av det, och kände mig oövervinnerlig.
Har nästan glömt bort hur mycket musiken och dansen hjälpt mig;
Att gå emot mina rädslor
Att nå djupare nivåer i mig själv
Att känna mig attraktiv
Att vara i "flow"
Att bara "vara"
Att våga visa mig
fredag 18 maj 2012
Sirap
Igår gick jag äntligen ut efter många timmar vid köksbordet. Känner fortfarande en vana att ta mig ut varje morgon, från början gick jag promenader, långa och det var mycket bra för mig. Numer går jag ut på morgon men det blir svårare och svårare att ta sig ut, sitter oftast lång tid innan jag kommer ut och tröttheten gör att jag ibland inte kommer ut. Promenaderna blir oftast kortare och kortare och slutar oftast nära med en kaffe, sen slår tröttheten till och jag kan ofta inte ta mig hem.
Igår gick jag hem efter en kort promenad med kaffe, och när jag gick kändes allting som att allting fick i slowmotion, hur fort jag än gick så kändes det som jag inte kom någonstans. Jag blev rädd och stressad, för jag har inte känns så förut och undrade vad som hände?!
Jag hatar när saker går långsamt, känner massor med stress då, ändå är det just det som är så det känns just nu. Hoppas det kommer bli bättre?
Jag funderar allvarligt på att söka läkare, tror inte att jag är helt okej? Känns inte så iallafall .....
Igår gick jag hem efter en kort promenad med kaffe, och när jag gick kändes allting som att allting fick i slowmotion, hur fort jag än gick så kändes det som jag inte kom någonstans. Jag blev rädd och stressad, för jag har inte känns så förut och undrade vad som hände?!
Jag hatar när saker går långsamt, känner massor med stress då, ändå är det just det som är så det känns just nu. Hoppas det kommer bli bättre?
Jag funderar allvarligt på att söka läkare, tror inte att jag är helt okej? Känns inte så iallafall .....
torsdag 17 maj 2012
Arg
Läste mina läkarintyg, det är många sen 2009. Trots att jag redan 2009 blev sjukskriven för stress och det står även på intyget att "risken för utmattningssyndrom är stor", så känner jag idag att jag bollats runt utan att få hjälp förutom korta sjukskrivningsperioder och efter det har jag gått tillbaka till jobbet trots att jag inte varit helt återställd.
Jag har verkligen kämpat för att komma tillbaka till jobbet, och lojal som jag är har jag åsidosatt allting så att jag ska orka gå till jobbet. Eftersom mitt minne och min förmåga att koncentrera mig blivit sämre har jag kämpat ännu mer för att orka genom att bli apatisk och isolerat mig för att återfå energi. Jag förstår att jag är sjuk, fortfarande. Fick diagnos utmattningsyndrom i oktober förra året och på läkarintyget står att jag skulle "försöka" gå tillbaka till jobbet i november efter 5 veckors sjukskrivning, och jag bara gjorde det!
Jag ville så gärna och kände mig rastlös av att ta det lugnt!
När jag läser mina intyg så blir jag arg att ingen hindrat mig, och sett mina verkliga problem. Tex att jag gick hos en mindfullnessterapeut som verkligen såg mitt problem men jag fullföljde inte pga stressen kring allt med L, som gjorde att jag missade tiden hos henne.
Jag känner mig arg och ledsen att jag glömmer mig själv hela tiden. Att jag inte insisterar på att jag är viktig och mitt mående, att jag pga ADHD är så splittrad så jag tror jag klarar allt bara för att jag en kort sekund känner något som liknar ett "liv"!
Jag skäms när jag kommer jobbet måndag morgon och de frågar vad jag "- gjort för kul i helgen?" och jag ljuger och försöker slingra mig. När jag egentligen inte gjort NÅGONTING för att jag inte orkar någonting och för att om?? jag gjort något så tar det mig en vecka att bli vanlig igen (trött alltså).
Jag skäms att jag inte orkar något förutom att sitta och titta tv, gå lägga mig när jag kommer hem. Jag isolerar mig för jag orkar inte med människor!
Jag har verkligen kämpat för att komma tillbaka till jobbet, och lojal som jag är har jag åsidosatt allting så att jag ska orka gå till jobbet. Eftersom mitt minne och min förmåga att koncentrera mig blivit sämre har jag kämpat ännu mer för att orka genom att bli apatisk och isolerat mig för att återfå energi. Jag förstår att jag är sjuk, fortfarande. Fick diagnos utmattningsyndrom i oktober förra året och på läkarintyget står att jag skulle "försöka" gå tillbaka till jobbet i november efter 5 veckors sjukskrivning, och jag bara gjorde det!
Jag ville så gärna och kände mig rastlös av att ta det lugnt!
När jag läser mina intyg så blir jag arg att ingen hindrat mig, och sett mina verkliga problem. Tex att jag gick hos en mindfullnessterapeut som verkligen såg mitt problem men jag fullföljde inte pga stressen kring allt med L, som gjorde att jag missade tiden hos henne.
Jag känner mig arg och ledsen att jag glömmer mig själv hela tiden. Att jag inte insisterar på att jag är viktig och mitt mående, att jag pga ADHD är så splittrad så jag tror jag klarar allt bara för att jag en kort sekund känner något som liknar ett "liv"!
Jag skäms när jag kommer jobbet måndag morgon och de frågar vad jag "- gjort för kul i helgen?" och jag ljuger och försöker slingra mig. När jag egentligen inte gjort NÅGONTING för att jag inte orkar någonting och för att om?? jag gjort något så tar det mig en vecka att bli vanlig igen (trött alltså).
Jag skäms att jag inte orkar något förutom att sitta och titta tv, gå lägga mig när jag kommer hem. Jag isolerar mig för jag orkar inte med människor!
söndag 6 maj 2012
Mod
"Mod är att göra någonting annorlunda, emot det man vill / vågar göra"
Jag vågade göra det jag absolut inte trodde jag skulle göra, vara ärlig om mina behov och det jag tycker känns svårt för mig - utan att ätas upp av värdelöshetskänslor - på jobbet. Jag berättade om mina svårigheter att koncentrera mig på jobbet i den där glasburen - mitt i kontorslandskapet. Trots att jag får känslor av att vara annorlunda och besvärlig, speciellt som min chef inte alls verkar besväras av det, ( stod jag ändå fast vid mina problem).
Trots att jag känner mig dålig och inte anpassningsbar. Så höll jag fast i min egen sanning och blev också bemött med respekt måste jag säga. Läskigt att stå 'upp' för sina behov. Känns som att bli utkastad från hög höjd och inte veta om någon kommer ta emot?
Jag är glad att jag vågade säga till mig själv
- "Du är den viktigaste personen!"
Jag vågade göra det jag absolut inte trodde jag skulle göra, vara ärlig om mina behov och det jag tycker känns svårt för mig - utan att ätas upp av värdelöshetskänslor - på jobbet. Jag berättade om mina svårigheter att koncentrera mig på jobbet i den där glasburen - mitt i kontorslandskapet. Trots att jag får känslor av att vara annorlunda och besvärlig, speciellt som min chef inte alls verkar besväras av det, ( stod jag ändå fast vid mina problem).
Trots att jag känner mig dålig och inte anpassningsbar. Så höll jag fast i min egen sanning och blev också bemött med respekt måste jag säga. Läskigt att stå 'upp' för sina behov. Känns som att bli utkastad från hög höjd och inte veta om någon kommer ta emot?
Jag är glad att jag vågade säga till mig själv
- "Du är den viktigaste personen!"
tisdag 1 maj 2012
Vilsen och trött
Vet inte om det är min adhd som gör att jag känner mig så förvirrad vad gäller det här med jobbet?
Jag satte mig i en dålig sits när jag tog det här jobbet både psykiskt och ekonomiskt. Jag har ju skuld sanering som gör att jag måste tänka långsiktigt vilket inte är min starka sida. Därför allting blir mycket krångligare eftersom all förändring ekonomiskt måste rapporteras till dem vilket gör att jag betänkas betala efter en annan plan än den jag haft när jag har a-kassa.
All erfarenhet skulle fått mig att verkligen betänka att ta jobbet, men jag var övermodig och trodde (som vanligt) i en stund av energi att jag minsann skulle klara allt! Fan att jag är så glömsk!!!
Egentligen är det inte jobbet i sig som gör mig trött utan miljön, att jag inte kan gå undan - utan att behöva gå förbi minst 25 personer i en stor sal, och själva känslan att vara beroende av en hiss där jag står på nålar att ingen ska komma och åka med mig ner ( så jag inte får den lilla stunden själv heller. Det stressar mig enormt att ha människor omkring sig hela tiden.
Min hjärna överflödade av intryck sv andra som pratar, skrattar, rör sig, så jag får anstränga mig för att koncentrera mig vilket är svårt, jag blir irriterad och märker att hjärtat börjar slå fortare. När jag kommer hem orkar jag ingenting, förutom att sitta i soffan och stirra in i tv.n.
Allting blir ett oöverstigligt hinder, den minsta syssla. Allt i min tankevärld fokuseras på hur jag ska hantera tröttheten. I helgen sov jag så gott som hela helgen, 12 timmar natten till lördag och orkade inte umgås med någon. Jag orkade tvättstugan för att inte lukta rök på jobbet.
Jag lever inte, jag överlever .
Jag satte mig i en dålig sits när jag tog det här jobbet både psykiskt och ekonomiskt. Jag har ju skuld sanering som gör att jag måste tänka långsiktigt vilket inte är min starka sida. Därför allting blir mycket krångligare eftersom all förändring ekonomiskt måste rapporteras till dem vilket gör att jag betänkas betala efter en annan plan än den jag haft när jag har a-kassa.
All erfarenhet skulle fått mig att verkligen betänka att ta jobbet, men jag var övermodig och trodde (som vanligt) i en stund av energi att jag minsann skulle klara allt! Fan att jag är så glömsk!!!
Egentligen är det inte jobbet i sig som gör mig trött utan miljön, att jag inte kan gå undan - utan att behöva gå förbi minst 25 personer i en stor sal, och själva känslan att vara beroende av en hiss där jag står på nålar att ingen ska komma och åka med mig ner ( så jag inte får den lilla stunden själv heller. Det stressar mig enormt att ha människor omkring sig hela tiden.
Min hjärna överflödade av intryck sv andra som pratar, skrattar, rör sig, så jag får anstränga mig för att koncentrera mig vilket är svårt, jag blir irriterad och märker att hjärtat börjar slå fortare. När jag kommer hem orkar jag ingenting, förutom att sitta i soffan och stirra in i tv.n.
Allting blir ett oöverstigligt hinder, den minsta syssla. Allt i min tankevärld fokuseras på hur jag ska hantera tröttheten. I helgen sov jag så gott som hela helgen, 12 timmar natten till lördag och orkade inte umgås med någon. Jag orkade tvättstugan för att inte lukta rök på jobbet.
Jag lever inte, jag överlever .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)