Spänning

Sitter här och väntar på en vän som ska skjutsa L till behandlingshemmet. L kom upp i morse och sa att han inte hade sovit i natt och skulle sova nu.

Jag frågade honom vad det innebar? Och fick inget svar ....

Väntar med oro men framförallt en stor omöjlig trötthet som inte försvinner. Det är som att när psyket inte orkar med all oro blir jag apatisk och trött och jag känner ingenting...!

Jag kan ingenting göra, men det känns som jag SKA göra någonting, men jag orkar inte ...

Sammanbrott

Igår, när min hjärna slutade fungera. Blev så rädd så jag började gråta inför mina kollegor. De blev oroliga och jag också såklart. Hemskt när inte hjärnan funkar.

För mig yttrade det sig genom att jag tittade på ett papper och såg inte vad det stod. Länge försökte jag googla tills jag blev helt utmattad. När jag till slut bad om hjälp vad det stod, och min kollega sa;
-" Men, här står det " och pekade
Kunde jag se helt plötsligt! Fan vad obehagligt.

När jag gick ifrån jobbet igår kändes det som att jag var i en bubbla, helt innesluten.

Med L går det heller inget bra, hav har inte kommit iväg till behandlingshem än. Jag är så j-la instabil så det känns som mitt fel, fastän jag förstår att det inte är det. Ingen vet om att han INTE åkt, när jag eftersöker hjälp ifrån kommun / psykiatri säger de att se "trodde L hade åkt behandlingshem redan"!

Nu vill psykiatrin komma tisdag för att prata om hur vi ska "gå vidare". Alltså, hur tror man? Att någon som inte varit utanför dörren på snart 3 år, utan levt isolerad i en lägenhet bara ska säga;

-" Ja men tjena, nu åker vi!?"

Så fort nämnden tog beslut stängdes all (redan innan) hjälp ner ifrån kommun. All motivation , hjälp att hantera omställningen osv, är bara taget ifrån L.

Jag är så konspiratorisk så jag är övertygad om att behandlingshemmet får betalt för behandling för L!??

Vad jag skulle vilja

... Orka

Känna liv inom mig, inte landa i soffan av trötthet varje kväll

Kanske träffa en man (eller är det för mycket begärt?)

Känna längtan till något

Bli av med all bukfetma, jag har av all stress och min ätstörning (som är värre än på många år).

Få hjälp med att kunna hantera mitt liv och kunna bli som vanliga människor.

Förvirrad

Kollade Facebook i morse, och blev verkligen ledsen och förvirrad? När jag ser (läser) vad andra orkar och gör -resor, träffar kompisar, sitter på en uteservering). Iof är inte Facebook rätt ställe eftersom det är ytligt och stämmer nog inte så väl med verkligheten. Men undrar iallafall varde jag inte gör något, orkar något!

Det har verkligen varit en successiv förändring, som egentligen smugit sig på mig. Och att jag normaliserat ett onormalt beteende.

Mitt liv har ingen mening förutom att försöka att stå "ut". Det känns mer och mer som att jag börjar förstå att detta inte är normalt och det är smärtsamt och får mig att vilja gråta. Men, svårt att känna känslor överhuvudtaget. Samtidigt som jag vill undvika de till varje pris!