Väntar

På Ls nya handläggare ifrån socialen, jag har pratat med henne och jag tycker hon verkar mycket bra. Intresserad och frågar mycket, vilket jag (iallafall) tycker är bra. Dels tyder det på intresse, vilket jag tycker det varit lite av från speciellt stadsdelen.

Jag märker att L är mycket mer intresserad av att medverka i sin egen utredning och behov, som han inte varit förut.
Jag märker också att L märker hur dåligt jag mår, jag tror att det är en av anledningarna till att han verkligen vill ha hjälp. Han har sagt att "-Det blir bättre för båda oss när jag får hjälp, då kan du koncentrera dig på dig själv."

Det gör ont i mig när han säger då, fastän det egentligen är bra ( både för honom och mig). Men i mig väcker det skuldkänslor så fort jag inte orkar, är stark, kan göra allting själv osv. Jag förstår att det inte är sunt att tro sig själv om allt, att vara stark osv.

Det är detta som är medberoende i sin yttersta form. Att vilja undvika (pga skuldkänslor) det som är sunt och dras till det osunda ( klara allt, vara stark osv).

Det är mycket viktigt för mig att verkligen "se igenom" dessa felaktiga automatiserade mönster som inte längre fyller någon funktion.

Telefon

Är det något jag verkligen kan få ångest (rädsla, att känna mig fastlåst) är telefonen. Jag har haft det i många år, jag kommer speciellt ihåg när jag på fyllan träffade "killar" som jag gav ut telefonnummer till. Och när de sen ringde ville jag inte ha någonting med de att göra - men var för feg för att säga det.

För mig har det ofta ( som jag kommit på genom ålder) varit så att i förhållande till män har jag varit livegen. Alltså jag blev vald!

Och eftersom jag som liten lärde mig att tillgodose andras behov, så fortsatte detta genom min uppväxt. . När jag började träffa killar, så var jag "fast" om de ville ha mig. Det var ki deras behov som jag tidigt lärt mig var det viktigaste!

Att jag inte vågade säga nej, hade ju med min felaktiga uppfattning att göra, att andras önskningar var min lag (sas).

Jag ser tydliga tecken på att jag fortfarande uppfattar mina behov som mindre viktiga än andras. Om du träffade mig skulle du inte uppfatta det så, eftersom dessa utspelar sig inom i mig i hemlighet.

Jag har helt enkelt fått lärt mig igen, och min väg har varit att faktiskt helt obstinat hävda min "rätt" att inte vilka svara i telefon (orka). På ett sätt säger jag ju faktiskt till mig själv (genom det) att mina behov är viktigare än andras.

Det går inte smärtfritt, många tolkar lin ovilja att svara i telefon (alltid) som egoistiskt, svagt och fegt. Men jag vidhåller, nu är det ju dessutom omöjligt då jag kämpar för att överhuvudtaget leva och bli frisk.

Medberoende

En sak som jag som medberoende har svårt med är att acceptera "andras vägar". Själva grunden för medberoende är att fly ifrån sin egen maktlöshet. Egentligen är medberoende en ovilja att känna sin egen mänsklighet, smärta och sårbarhet.

En sak som medberoende då gör är att tro på "magiskt tänkande" - om bara, om jag fick bestämma, om den eller den bara gjorde "si/så" -. Egentligen handlar det magiska tävlandet om sig själv, att vi inte vågar lita på oss skälva att vi hanterar livet _ändå_. Att den smärta och sorg vi känner (när vi mister något, alt inte får något vi tror vi behöver), kommer att överväldiga oss.

Det kan vara drömmar, kärlek, tron på något som tagits ifrån oss. Istället för att känna den smärtan så väljer vi oftast att fokusera "ut" från oss skälva på - speciellt - om inte, om bara etc.

Det är oftast tilliten till oss själva som är problemet. Inte andras val eller handlingar. Ofta är vårt egenvärde också starkt förknippat med andras väl och känslor. Mår andra bra = gör jag också det! I det fall där mitt egenvärde är kopplat till andras sinnnesstämningar är det ju självklart vi vill att de ska må bra. I själva verket är det ju livsviktigt eftersom det är så starkt kopplat till vårt eget värde

En sund människa står "ut" med att ej annan människa mår dåligt, är ledsen, gör fel osv. Av den enkla anledningen att den hanterar sig själv, och har tillit till den andra människan!

Rädd

Kom ut efter ett långt tag ifrån lägenheten, vaknade 7 och kom ut klockan halv 10.

Hade tänkt ut en ny promenad och i början gick det bra, till jag kom till en bro. Jag har tidigare ibland haft problem just vid den där bron, efter att jag helt plötsligt drabbades av ett tvång - eller skräck - att det dels litade åt höger och det kändes som att jag skulle ramla och att det kändes som jag helt plötsligt skulle bara hoppa'

Jag har lyckats att andas mig ur den där rädslan men idag gick det inte. Fick gå tillbaka. Det värsta i det är att när det blir så blir jag livrädd för allt. Alla människor känns skrämmande. Jag får känslan att någon ska ta tag i mig bakifrån, och att jag känner mig hur liten som helst och sårbar.

Gammal skräck kommer tillbaka, gamla minnen hoppar på mig från alla håll. Jag är som skadat djur som är jagar !

Minnen

Ju äldre jag blir, ju fler minnen från förr dyker upp. Det kan vara små glimtar av ganska obetydliga saker som jag minns.

Jag skulle gärna skriva ner små berättelser från dessa minnen. De börjar bli viktiga för mig.

Jag har alltid haft mycket kring min trygghet kopplad till mönster från saker som jag hade - och kommer ihåg - när jag var liten. När jag flyttade hemifrån första gången fick jag många saker ifrån min mamma, bland annat kastruller som hon fått av farmor. Dessa kom att betyda mycket för mig i många år och speciellt när jag var ung och otrygg i mig själv.

Det var som att själva mönstret i sig blev min trygghet och det jag höll mig fast vid när jag inte hittade det inom mig själv. Själva mönstret fick mig att känna samma trygghet som jag kände hos min farmor, när jag var liten.

Bakslag

Varje dag har jag en rutin som jag försöker hålla fast i. Ibland är det lätt - ibland svårare.

De dagar det är svårare brukar jag bara stirra rakt ut i luften (ibland fönstret) och upptäcka att jag kan stirra sådär i massor med timmar. Bara tanken på att komma bort ifrån det där stirrandet, kan ibland vara omöjligt. Det är ungefär som att vara fastlåst i sin egen hjärna, tanken på att resa sig kan kännas som att bestiga ett HÖGT berg, helt omöjligt.

Nu har jag tagit mig ut till affären och jag är fullständigt uttömd på energi, jag får vila på en parkbänk för att kunna ta mig hem igen.

Ringde min chef i morse, hon ringde också igår men jag klarade inte svara. Bara tanken och skuldkänslorna att jag inte klarade det förtär mig totalt. Jag blir apatisk. Jag försökte förklara för min chef att jag är så sjuk så jag inte klarar att komma in till jobbet. Hon frågade om inloggning och jag visste inte, totalt borta ur huvudet.

Små små saker som jag klarade förut gör jag inte längre. Det som gör mest ont är att det känns som mitt liv rinner iväg medan jag stirrar in i en vägg!

Kom på en sak - Insikt

Igår umgicks jag hela dagen med den här manliga "vännen" (kallar honom V) och Vs problem är ju att han säger sig tycka om mig -tom använder ordet älska - och han mår så dåligt av att jag inte har eller kommer få några sådana känslor för honom. Det är jag mycket tydlig med!

Hans - eller egentligen mitt- problem är ju att iom att han mår dåligt vill han ha förklaringar, dels hur jag kan veta att jag inte kommer få kärlekskänslor för honom och dels förklaringar till sitt eget beteende (kan inte sluta träffa mig).

Jag är den sista som kan hjälpa, men ändå hamnar vi ofta i den diskussionen. Om honom, hans känslor och förvirring. Och hans krav på att gå svar. Som jag ser situationen så lägger han sin oförmåga att "lämna mig" på mig och försöker genom att hitta förklaringar på mitt beteende projicera sin oförmåga till mig.

Detta brukar yttra sig i att han vill veta hur jag är i en kärleksrelation och hur skadad jag är från mina tidigare kärleksrelationer. Han vill gärna diskutera min tillitsbrist, min destruktiva uppväxt osv. Jag faller in i denna diskussion för att jag ... vet inte? Oftast brukar jag vilja förvara mig då jag tycker att han projicerar sina svårigheter på att jag är problemet. Istället för att se sin egen maktlöshet om detta.

Jag märkte idag vilket bakslag jag fick ifrån vårt umgänge igår. Min kropp är helt slut, jag känner mig mentalt helt urlakad, som att någon "tömt" mig fullständigt på energi. Jag kom ut på promenad men känner mig stel och ofokuserad, har satt mig ner massor med gånger och undrat hur jag ska överhuvudtaget orka ta mig hem.

Jag märker (första gången tydligt) hur utmattad det här gör mig.

Destruktiva relationer

Jag har ju ingen kärleksrelation som ofta brukar sammankopplas med destruktiva relationer. Men för mig handlar det istället om en ganska destruktiv vänskapsrelation som jag länge förstått är väldigt förgörande för mig.

Enligt honom är han kär i mig och det är förstås det som gör att jag har kontakt med honom. Han ger mig ki fullständig uppmärksamhet och ringer ständigt. Jag har varit väldigt väldigt (nästan övertydlig) att jag inte har några känslor för honom.

På nåt sätt har detta utvecklats till en maktkamp på liv och död. Han är den som jag orkat visa min sårbarhet för, dels för att han är den enda jag haft kontakt med och dels för att han vägrat ge upp när mina andra vänner gett upp hoppet att prata med mig.

Det är sorgligt att jag inte haft någon energi att upprätta kontakt med mina kvinnliga vänner istället. Jag vet faktiskt inte varför jag jag har kontakt med någon som inte är "bra" för mig?
Jag tror att det ligger lite i att jag skäms för mina vänner att jag är så fruktansvärt trött och inte kan ge de något tillbaka? Och att jag har så svårt att uppbåda energi till att tycka att blad är värdefull och att jag vet att mins vänner skulle förstå och kunna ge mig energi istället för som den här vänskapen som mest består av skuld och skam!

Jag känner igen destruktivitet , tror jag att det handlar om. Eftersom jag är i obalans blir också mitt liv det, och få återknyter jag till det jag mest känner igen "det gamla". Det är ju det jag trots allt mest känner mig trygg med, även om det i mitt fall just nu är destruktivt.

Gränser eller "vad får man ?"

Att sätta gränser. Hur gör man det egentligen?

När mina budskap till mig själv är oerhört negativa.

Jag måste göra det "ändå". Precis som Robert Broberg sjunger ; "- jag fortsätter ändå - fastän livet känns oöverstigligt!".

En sak som jag upptäckt med mig själv (och speciellt när jag är såhär stressad och förvirrad i mitt sinne) är att jag oftast inte vet vad som är rätt eller fel? Eftersom jag inte riktigt "landat i" vad jag själv kräver av mig själv. Vet jag heller inte om vad andra kan kräva av mig och vad jag kan förväntas klara/göra?

Vid samtalet med min chef sist sa hon något jag såhär i efterhand tänkt mycket på. Hon krävde eller begärde att jag denna vecka skulle komma in på kontoret för att prata med henne ang mig OCH som hon sa "hon måste ju bemanna en avdelning!!!".

Jag vet inte vad jag ska tänkas kunna hjälpa till med. Jag är ju sjukskriven och vet inte om arbetsgivaren kan kräva detta då man är sjukskriven?'
Speciellt inte då detta möte inte (som jag känner just nu) kommer hjälpa mig att känna mig bättre. Min stress kommer öka då jag direkt känner att min chef inte förstår, utan jag bara känner mig besvärlig och jobbig som saboterar planering inför sommaren. Och det förstår jag att de känner, frågan för mig blir om jag kan ställa deras situation kontra mitt mående?

Där har jag fastnat, att jag inte vet hur mycket jag "får/kan/orkar" stå upp för mig själv och säga min chef att jag faktiskt inte orkar diskutera planeringen av bemanning av avdelningen nu. Kan jag tex hänvisa till vad jag sagt förut ? "Att jag inte känner igen mig själv, eller att jag inte klarar den enklaste sak, och speciellt att jag inte vet hur länge det dröjer innan jag är frisk och arbetsför"

Hur säger man det!? Och framförallt får man säga så? Har man "rätt" till det?

Motstånd

Svårt att vara snäll emot sig själv. För mig handlar det mycket om "hur" bra jag får ha det?

Speciellt eftersom det är kopplat till mitt egenvärde, vilket inte alls är bra. Jag är inte bra på att tycka att jag är "okej, värdefull, bra, unik", och speciellt inte när jag inte presterar. (gör något).

Jag har svårt att acceptera min begränsning, min oförmåga att prestera och vara "duktig". Jag kan KBT mig själv och lura mig själv genom små olika ordspråk eller titta på Facebook (där dessa flödar). Men saken är den att jag är fullständigt besegrad, och kan inte uppbåda energi längre att lira mig själv till något jag inte länge är.

Jag för min del ser ärligheten emot mig själv som den viktigaste biten. För det är igenom den jag kan se igenom illusionen av mina egna begränsningar som jag levt med så länge.

Förändringar för mig startar med mig själv och min ärlighet där. Sen försöker jag betrakta och skriva ner de rädslor som skapas i förhållande till det. Därefter ber jag Gud avlägsna mina rädslor för att våga/orka göra tvärtemot det.

En sak jag upptäckt sista dagarna. Är vad jag behöver för att må bra, och hur mycket jag orkar i förhållande till idag. Jag förstår rent intellektuellt vad jag behöver. Problemet blir när jag ska acceptera det inom mig själv och ett absolut värsta = tycka jag är värd det!

Därifrån skapas en jävla massa skuldkänslor, och den gamla känslan av att jag är lat, inte kämpar, inte försöker .. ändå osv. Det är mitt inte som har kamp om jag ska tro på hamla tankemönster eller våga tro på nya ?!

Mod

Är för mig att gå emot de automatiserade tankar som jag har ifrån min uppväxt.

Att växa upp i en destruktiv familj, där alkohol droger och gränslöshet råder, gör att alla som lever däri kommer att präglas på något sätt. Det finns olika sätt att hantera detta. Men alla vägar är oftast starkt kopplade till något gemensamt = Rädsla!

Inte rädslor för ormar eller lejon, eller någon annan fysisk rädsla. Utan en stark rädsla att inte ha kontroll, inre duga för den jag är, att inte vara tillfällig, duktig, okej.

För mig är det ingen utmaning att tänka på andra människor, inte heller att förstå, trösta och "stå upp" för svaga. Problemet kommer när jag ska göra det för mig själv. Det jag lärt mig är att leva - utifrån och in - istället för tvärtom. Det skapar en svårighet att tillåta mig själv det jag tillåter andra..

När egenvärdet vilar på det jag presterar blir det oerhört svårt när jag inte kan (orkar) göra detta längre.

Att stå upp för sig själv kräver att jag har ett egenvärde som är baserat på att jag är värdefull, något som är svårt för de som växt upp under osunda familjemönster.

Igår gjorde jag det. Trots att jag möttes av besvikelse, underliggande irritation, projiceringar. Så stod jag kvar!!

Min chef var mycket irriterad när jag ringde, hon poängterade att hon inte tolererade sms eller mail som jag gjort samma dag som jag var hos läkaren (då jag inte klarade att ringa) och att de hade rätt att veta som arbetsgivare vad som händer mig. Jag var faktiskt (Tack)
tydlig med att jag inte vet " hur länge det här tar, att jag inre klarar att prestera då jag har så allvarlig konsekvenser av mitt mående".

Jag är så himla glad att jag klarade detta, att jag bekräftar för mig själv att jag är värdefull, någon som betyder något, att jag är värd att tas på allvar!

Hallelulja!

Skam

Är det vi känner när vi inte tycker vi duger, är värdiga, betyder något.

Skam är något mycket djupt rotad i varje människa som inte kärlek och bekräftelse för sin person. Istället har människan fått bekräftelse för något den "gör/presterar/handlingar". Det är alltså inte kärlek till människan i sig, utan kärleken och uppmärksamheten riktas emot något personen presterar.

Saker som människor med djup skam tycker (oftast) är deras bästa egenskaper är ;

• Snäll
• Lojal
• Medkännande
• Tillgänglig
• Hjälpsam

Detta är ju såklart oerhört betydelsefulla egenskaper, men för en människa med djup skam förvandlas detta exakt i det ögonblick som vi inre kan prestera ovanstående länge. Då vi inte kan uppbåda energi eller ork till att uppbåda dessa egenskaper blir dessa istället en stor börda för oss och istället för att vända dessa egenskaper emot oss själva så förvandlas dessa till att rikta sig emot oss själva och vår egen självbild.

Om vi inte fått tillgång till kärlek och bekräftelse för vår egen person och innersta själ utan istället för det vi "gör" kommer vår reaktion på detta vara att känna skuld.

Det är en oerhörd komplicerad väg tillbaka till att återerövra vårt eget värde om vi är uppväxta under osunda omständigheter. En stor sak är att få tillgång till vårt eget värde.

Första steget (som är en nödvändighet) är ärlighet emot oss själva vilket gör
j-ligt ont! Nästa steg är att konfrontera dessa lögner vårt egenvärde oftast vilar på.

Läkaren

Nervös och rädd.

Först så ringde jag mitt jobb i måndags, efter mycket om och men. Var mycket nära på att göra som jag ofta gör (när jag blir sådär livrädd, och apatisk) bara strunta i det eller glömma bort.

Min chef förstod och var medmänsklig, men emot slutet av samtalet så frågade hon en retorisk fråga?
- det står ju att du har "ångest" på ditt läkarintyg?

Där förstod jag att de undrar? om dr kan ha kvar mig. Vår avdelning tillhör ju personalavdelningen, och jag har hört hur cyniskt det planeras när människor är sjuka. Så jag förstår ju att det gör det kring mig också.

Jag har ju en provanställning vilket hör att de kan "säga upp" mig lättare, eftersom de inte behöver så starka skäl isåfall. Det är just här jag måste försöka att centrera mig i mig skälv och inte glömma bort hur jag verkligen mår! För när hon säger sådär så blir min första reaktion att försvara mig att förklara mig. I längden lurar jag både jobbet och mig själv.

Om jag säger som det är , att jag förmodligen inte klarar att komma tillbaka utan att jag är helt utarbetad. Men ..... när det närmar sig detta - genom min chefs frågor - så blir jag livrädd. Istället för att vara ärlig emot dem, så blir jag rädd och oärlig.

Snälla Ge mig kraft och styrka att våga vara ärlig emot mig själv och andra!

Bloggens syfte

Jag tror inte jag har många läsare, eller inga alls. Men bloggens syfte är inte det, (även om jag skulle tycka det var bra och kul).

Min blogg är till för mig, min egen personliga utveckling och förhoppningsvis tillfrisknande. Jag har under den här sista tiden verkligen förstått att jag inte är mig själv, eller har varit på lång tid. Jag behöver den här bloggen för att dels - komma ihåg (var jag varit) påminna mig (om vart jag är på väg) och förhoppningsvis kunna framöver dela min historia till andra som liksom jag kämpar eller har kommit fel i sitt liv.

Jag tänkte på hur sorglig och trött bloggen är och det jag skrivit på sista tiden har verkligen fokuserat på det negativa. Men jag är där ... just nu. Och det kommer så småningom hjälpa mig att se mina framsteg.

Jag ska ringa mitt jobb just nu, för jag mailade henne förra veckan med mitt läkarintyg för att hon svara inte på telefon. Jag är livrädd att ringa, vad jag ska säga, om hon blir arg och börjar tröttna på mig (fast det är det jag vill) så är jag ändå så rädd för att inte duga, ställa till problem, vara besvärlig och inte "ställa upp".

Jag är så långt ner man kan komma i dålig självkänsla, vilket gör att mina tankar är mycket förvirrande och självdestruktiva. Jag ska gå emot dej känslan och ringa och sen skrivandet berätta hur det gick.

Jag är älskad och helt okej fastän jag är begränsad i mitt liv just nu, på grund av ovanstående. Att jag aldrig trott jag är värdefull, att jag känner mig som att jag överdriver och är lat! Jag behöver ändra på det talesättet snart ..

En sak

Jag kommer inte ihåg saker. Det har ju ioförsig blivit ett mönster hos mig sedan länge.

Men en sak jag kom på varför jag varit så trött (tröttare) denna vecka är kanske för att besöket på behandlingshemmet och besvikelsen för att L inte stannade kanske gjort mig mer slut.

Det är ju klart att såna saker spelar roll i mitt liv. Men på något sätt lyckas jag alltid glömma de tunga sakerna. På något sätt var detta en sak som nog tog mer på mitt redan så slitna psyke än vad jag trodde?

Sorg

Efter två veckor av ledighet börjar jag komma ikapp mig själv och då kommer också den stora sorgen vällande in.

Den som jag jobbat mig bort ifrån. Pratade just med en vän (den enda jag orkar ha någon kontakt med) och han berättade att han och en kompis träffats på möte och sen varit och käkat och åkt vidare hem till hans vän med två kvinnor. Oj, vad avundsjuk jag blev och ledsen och också nedstämd.

Medan jag sitter hemma och blir tröttare och tröttare och kämpar för att kunna gå utanför dörren varje morgon (promenad) så kan andra orka leva, träffas efter klockan sex på kvällen när jag inte har en tanke på att orka ut.

Det gör riktigt ont att inse sanningen om mig själv just nu ......

Energilös

Var hos läkaren igår. Fick ta massor med prover eftersom jag tappade synen i förrgår helt plötsligt?!

Då var jag ju tvungen att ta mig till läkaren och jag hade också lovat min väninna det när jag pratat med henne.

Blev riktigt rädd när jag helt plötsligt inte kunde se. Fick mycket ångest eller - mer skräck av vad som hände med mig. De senaste dagarna har jag inte alls haft den härliga energin som jag hade första veckan jag var ledig utan jag har mest en ENORM trötthet som inte verkar ta slut. Snarare växer den sig större och större för var dag ...!!

Förstår inte men enligt läkaren kan man sakna en vitamin som kan göra en trött. Hoppas verkligen att jag sakbae den!! Så jag kan bli bra snart.
Ska få svar på proverna på torsdag så jag är sjukskriven till dess. Känns som jag kan sova tills dess.

Körförbud

En sak när jag har mycket omkring mig, många tankar och processer.

Jag glömmer mycket som är viktigt i den verkliga världen. Värdsliga saker!

Fick ett brev ifrån Transportstyrelsen (!) om att jag hade körförbud på bilen. Det finns inte på min världskarta att komma ihåg såna saker. Så jag är mycket tacksam emot de att de informerade mig om det! Jag hade sån tur så jag fick tid idag till besiktning. Känns som min vanliga otur inte fick bestämma.

Det är just det med att vara utmattad och förvirrad och ha alldeles för mycket omkring sig. Livet blir krångligare och mer osmidigt. Allt som förut inte tagit alls lång tid att tänka it tar nu både tid, omständighet och energi att göra. Hjärnan är lite som sirap men tankarna har inte saktats ner

Jag ber om tillit och en önskan om acceptera det jag INTE kan förändra nu. Alltid nervös och orolig när något ska bedömas, även när det gäller bilen. Speciellt som jag faktiskt inte har ev aning om jag har sommar - vinter däck på?

Sammanträffande

Det händer saker inom mig. Inte nog med att jag kom till insikt om saker nere på behandlingshemmet, jag gjorde också helt tvärt om när jag mailade dem.

Istället för att förklara och känna mig besvärlig. Sa jag helt enkelt!
"L tyckte inte det passade och han säger att han behöver en annan typ av hjälp"!

Alltså hur lätt kan det vara?

"Fake it t'll U make it"!

Jag visualiserade en stark, trygg, värdefull kvinna, mamma. Så funkade det! Även om jag innerst inne kände mig begärlig och jobbig.
Precis nu träffade jag Ls handläggare på kommun (gamla, han ska få en ny£ och jag sa samma sak till henne. Inga skuldtrippar, ingen underlägsenhet, inga förklaringar. Utan bara rätt upp - ner som det var och som L kände och sagt. Hon förstod och föreslog själv familjehem, för L där han kan få hjälp.

Jag avslutade samtalet och be henne om ursäkt för mitt beteende ibland emot henne. Jag sa att "alla klickar ju inte!" och det höll hon med om!! :-)
Jag blir en tiger när det gäller mina barn, och vem blir inte det! Jag förstår att jag inte är helt objektiv och inte heller alltid förstår hur jag uppfattas.

Det här är min anledning till liv, den ger en stark känsla av mening och innehåll för mig. Att upptäcka mig själv och genom det andra människor!


Bild lånad från Kreativ Insikt

Skam

Vi kom iväg och det kändes så bra tills vi kom fram. Vi kom till ett ställe där det första vi möttes av var personal och ungefär 5 stycken personer mellan 30-55 år med mycket grava psykiska problem, främst psykoser. L blev mycket chockad och jag som känner L bäst kunde nästan direkt känna att det här var inte vad han väntat sig!

Vi packade upp Ls saker på rummet och vi försökte övertala L till att stanna, varje gång någon pratade med L hoppades jag att han skulle känna något band eller kanske få hopp om att detta kunde hjälpa honom! Men L var obeveklig och sa att "- han hellre tog livet av sig än stannade".

Jag står på Ls sida direkt, jag litar på hans bedömning och har tillit till hans förmåga att avgöra om detta kan hjälpa honom. Det är trots allt en frivillig placering vilket innebär att L måst skälv vara motiverad och känna att detta är rätt för honom.

Mitt problem i den här situationen är inte att jag blir arg och besviken på L eller arg att han inte stannar. Inte heller har jag problem att stå upp för L! Mitt problem blir alla andras tolkningar (och speciellt vännen som körde oss) och hur jag ska förklara att jag känner L, tvång eller övertalning funkar inte på honom. Har han sin sak klar kan ingen energi rubba honom, han står som ett klippblock i marken, har bestämt sig.

Men, .... jag känner skam när jag ska förklara detta för andra människor. Att kritisera, förklara och säga att detta inte är tillräckligt och att jag tror på mina sons förmåga att bedöma. Först är det ju ett "statement" att inte deras ställe är bra sen ska jag dessutom motivera det genom att balansera på lina, så jag gör det respektfullt.

DET är mitt problem!

Om jag inte brydde mig om såna här saker skulle jag helt enkelt säga.

"- Det här är ingenting för L, jag är ledsen att ni hållt platsen!"
Min största rädsla är att de ska tro att L eller för den delen jag inte ska vilja ja hjälp och att vi är otacksamma och besvärliga, vilket vi är och har rätt att vara.
Detta är hjälp för L och inte en bedömning om han vill ha hjälp eller - inte!

Nu ska jag maila stadsdel information hur det gick igår.

På väg

Äntligen!

Kom L iväg till bilen med sina saker. Han var orolig och nervös men vet också innerst inne att det är för hans bästa. Vi var vakna tidigt och fick vänta på min vän som kör ner, mycket för att L har mycket tillit till honom. En vän som varit med när L var hos tandläkaren och som är den enda förutom S och mig som L haft kontakt med sista åren. Jag förstår L så väl och försöker fokusera bort ifrån L och vara fokuserad i mig.

Jag är också nervös för att det inte ska fungera där nere, att L ska "gå i lås" och fastna i några av sina fobier eller tvångstankar. Ska be till min HP om att L får styrka och kraft för att kunna hantera detta.

Jag känner också lite tomhet, hur det ska bli att vara och bo själv, om jag känner mig rädd och ensam. Att också för mig våga konfrontera mina egna rädslor och spöken som säkert kommet komma när jag inte har Ls energi i huset.

Jag är glad, allting är utveckling framåt nu, vad som än ska komma. Jag är i flow just exakt nu!

Musik

Den här veckan har det hänt så mycket, för mig.
Säkert inte jämförelsevis med vad andra gör i sina liv. Men för mig känns det som något väldigt stort.

Jag orkade svara i telefon, när det var skyddat nummer (blev nyfiken, det ät också nytt för mig) och så var det min bästa väninna som jag inte träffat ett halvår. Hon frågade om jag "inte tycker om henne?" för jag har ju inte hört av mig eller svarat på hennes sms!? Och det skär i hela kroppen att höra.

Hon som jag älskar så mycket, som hjälpt mig massor i att acceptera mig själv och framförallt min ADHD, som inte tror jag tycker om henne!!

Blir ledsen bara jag tänker på det! Försöker förklara och hon säger hon förstår, och att det känns skönt att hon får svar på sina frågor.

Men jag märker att det är svårt för henne att förstå, hon säger att jag får vara som jag är med henne, hon kan förstå. Men det är ju det .... som jag har så svårt att säga - för att inte såra -

Jag orkar inte med någon människa!

Att säga det känns säkert så jobbigt att höra ifrån sin vän, men jag förklarade att det INTE är henne det är fel på, eller min längtan att vilja vara med henne och skratta som jag gör med henne.

Det gör så ont att känna såhär, jag har längtan att orka, men har ingen.

En sak som jag fick med mig ifrån min fina vän, var musik. Minnena med henne är starkt kopplade till musik. Så jag laddade ner spotify, gratis i 48 timmar. Funderar på att unna mig att prenumerera som kostar 100 i månaden. Jag tror det kan vara bra för mig!

Positivt

Skrev ett mail igår till stadsdelen där jag förklarade att inte L kommit ner till behandlingshemmet. Jag verkligen vädjade till de om hjälp. Som vanligt trodde de att L kommit ner till behandlingen.

Men idag på morgon ringde telefon, såg på displayen att det var handläggaren (Ls nya) och kände först att "jag orkar inte, bli ledsen mer) men svarade.

Och det ångrar jag inte! En så fin person som var framåt och förstående och faktiskt konfronterade mig rätt rakt på, vilket jag verkligen gillar. Och det bästa var att jag dels inte blev arg (respekt) och att hennes frågor verkligen satte igång mina tankar kring Ls och min relation.

Jag är ju såklart medveten om att jag är indragen i Ls ångest och fobier. Och att jag har verkligt svårt att sätta gränser för hur Ls fobier får påverka mig. Jag är ganska medveten om att L och jag inte är till hjälp för varandra. Hennes frågor satte igång mycket energi faktiskt att verkligen fokusera min lilla energi för att göra mitt bästa för att L kommer ner. Vi har planering till att åka lördag.

Hoppas!!

Idag

Har varit på en promenad, har ju gått upp i vikt senaste året. Jag har ju fullständigt tappat min livsenergi, så det enda jag orkar är att sätta mig i soffan när jag kommer hem ifrån jobbet. Då går man upp i vikt och jag har heller inte orkar laga mat så jag har bara ätit skräpmat. Jag har en ätstörning som blossat upp i samband med stress.

Jag märker nu när jag är ledig att jag får en stor sorg inom mig. Att jag inte har något att se fram emot, för att jag inte orkar helt enkelt! Det uppenbarar sig massor med saker som jag tyckt vara normalt men när jag är ledig förstår jag att det inte är okej.

Det händer ingenting för L, jag har ju ingen kraft att motivera eller prata med L om hans rädslor att åka. Dagarna går och det händer ingenting för L. Känner ju skuld och skam för det men det väcker en jävla ilska att de andra (som är specialister) inte bryr sig eller på något sätt hör av sig!

Usch det är just det här jag vill undvika, att bli arg för det kostar så otroligt mycket energi som jag behöver för att göra någonting (något litet ibland) för mig själv.

Är jag egoistisk som tänker så? Jag har inte en chans förutom att bara "gilla läget", för jag kan inte göra något åt det!