När mina budskap till mig själv är oerhört negativa.
Jag måste göra det "ändå". Precis som Robert Broberg sjunger ; "- jag fortsätter ändå - fastän livet känns oöverstigligt!".
En sak som jag upptäckt med mig själv (och speciellt när jag är såhär stressad och förvirrad i mitt sinne) är att jag oftast inte vet vad som är rätt eller fel? Eftersom jag inte riktigt "landat i" vad jag själv kräver av mig själv. Vet jag heller inte om vad andra kan kräva av mig och vad jag kan förväntas klara/göra?
Vid samtalet med min chef sist sa hon något jag såhär i efterhand tänkt mycket på. Hon krävde eller begärde att jag denna vecka skulle komma in på kontoret för att prata med henne ang mig OCH som hon sa "hon måste ju bemanna en avdelning!!!".
Jag vet inte vad jag ska tänkas kunna hjälpa till med. Jag är ju sjukskriven och vet inte om arbetsgivaren kan kräva detta då man är sjukskriven?'
Speciellt inte då detta möte inte (som jag känner just nu) kommer hjälpa mig att känna mig bättre. Min stress kommer öka då jag direkt känner att min chef inte förstår, utan jag bara känner mig besvärlig och jobbig som saboterar planering inför sommaren. Och det förstår jag att de känner, frågan för mig blir om jag kan ställa deras situation kontra mitt mående?
Där har jag fastnat, att jag inte vet hur mycket jag "får/kan/orkar" stå upp för mig själv och säga min chef att jag faktiskt inte orkar diskutera planeringen av bemanning av avdelningen nu. Kan jag tex hänvisa till vad jag sagt förut ? "Att jag inte känner igen mig själv, eller att jag inte klarar den enklaste sak, och speciellt att jag inte vet hur länge det dröjer innan jag är frisk och arbetsför"
Hur säger man det!? Och framförallt får man säga så? Har man "rätt" till det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar