Hans - eller egentligen mitt- problem är ju att iom att han mår dåligt vill han ha förklaringar, dels hur jag kan veta att jag inte kommer få kärlekskänslor för honom och dels förklaringar till sitt eget beteende (kan inte sluta träffa mig).
Jag är den sista som kan hjälpa, men ändå hamnar vi ofta i den diskussionen. Om honom, hans känslor och förvirring. Och hans krav på att gå svar. Som jag ser situationen så lägger han sin oförmåga att "lämna mig" på mig och försöker genom att hitta förklaringar på mitt beteende projicera sin oförmåga till mig.
Detta brukar yttra sig i att han vill veta hur jag är i en kärleksrelation och hur skadad jag är från mina tidigare kärleksrelationer. Han vill gärna diskutera min tillitsbrist, min destruktiva uppväxt osv. Jag faller in i denna diskussion för att jag ... vet inte? Oftast brukar jag vilja förvara mig då jag tycker att han projicerar sina svårigheter på att jag är problemet. Istället för att se sin egen maktlöshet om detta.
Jag märkte idag vilket bakslag jag fick ifrån vårt umgänge igår. Min kropp är helt slut, jag känner mig mentalt helt urlakad, som att någon "tömt" mig fullständigt på energi. Jag kom ut på promenad men känner mig stel och ofokuserad, har satt mig ner massor med gånger och undrat hur jag ska överhuvudtaget orka ta mig hem.
Jag märker (första gången tydligt) hur utmattad det här gör mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar