Att växa upp i en destruktiv familj, där alkohol droger och gränslöshet råder, gör att alla som lever däri kommer att präglas på något sätt. Det finns olika sätt att hantera detta. Men alla vägar är oftast starkt kopplade till något gemensamt = Rädsla!
Inte rädslor för ormar eller lejon, eller någon annan fysisk rädsla. Utan en stark rädsla att inte ha kontroll, inre duga för den jag är, att inte vara tillfällig, duktig, okej.
För mig är det ingen utmaning att tänka på andra människor, inte heller att förstå, trösta och "stå upp" för svaga. Problemet kommer när jag ska göra det för mig själv. Det jag lärt mig är att leva - utifrån och in - istället för tvärtom. Det skapar en svårighet att tillåta mig själv det jag tillåter andra..
När egenvärdet vilar på det jag presterar blir det oerhört svårt när jag inte kan (orkar) göra detta längre.
Att stå upp för sig själv kräver att jag har ett egenvärde som är baserat på att jag är värdefull, något som är svårt för de som växt upp under osunda familjemönster.
Igår gjorde jag det. Trots att jag möttes av besvikelse, underliggande irritation, projiceringar. Så stod jag kvar!!
Min chef var mycket irriterad när jag ringde, hon poängterade att hon inte tolererade sms eller mail som jag gjort samma dag som jag var hos läkaren (då jag inte klarade att ringa) och att de hade rätt att veta som arbetsgivare vad som händer mig. Jag var faktiskt (Tack)
tydlig med att jag inte vet " hur länge det här tar, att jag inre klarar att prestera då jag har så allvarlig konsekvenser av mitt mående".
Jag är så himla glad att jag klarade detta, att jag bekräftar för mig själv att jag är värdefull, någon som betyder något, att jag är värd att tas på allvar!
Hallelulja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar