Speciellt eftersom det är kopplat till mitt egenvärde, vilket inte alls är bra. Jag är inte bra på att tycka att jag är "okej, värdefull, bra, unik", och speciellt inte när jag inte presterar. (gör något).
Jag har svårt att acceptera min begränsning, min oförmåga att prestera och vara "duktig". Jag kan KBT mig själv och lura mig själv genom små olika ordspråk eller titta på Facebook (där dessa flödar). Men saken är den att jag är fullständigt besegrad, och kan inte uppbåda energi längre att lira mig själv till något jag inte länge är.
Jag för min del ser ärligheten emot mig själv som den viktigaste biten. För det är igenom den jag kan se igenom illusionen av mina egna begränsningar som jag levt med så länge.
Förändringar för mig startar med mig själv och min ärlighet där. Sen försöker jag betrakta och skriva ner de rädslor som skapas i förhållande till det. Därefter ber jag Gud avlägsna mina rädslor för att våga/orka göra tvärtemot det.
En sak jag upptäckt sista dagarna. Är vad jag behöver för att må bra, och hur mycket jag orkar i förhållande till idag. Jag förstår rent intellektuellt vad jag behöver. Problemet blir när jag ska acceptera det inom mig själv och ett absolut värsta = tycka jag är värd det!
Därifrån skapas en jävla massa skuldkänslor, och den gamla känslan av att jag är lat, inte kämpar, inte försöker .. ändå osv. Det är mitt inte som har kamp om jag ska tro på hamla tankemönster eller våga tro på nya ?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar