Vi packade upp Ls saker på rummet och vi försökte övertala L till att stanna, varje gång någon pratade med L hoppades jag att han skulle känna något band eller kanske få hopp om att detta kunde hjälpa honom! Men L var obeveklig och sa att "- han hellre tog livet av sig än stannade".
Jag står på Ls sida direkt, jag litar på hans bedömning och har tillit till hans förmåga att avgöra om detta kan hjälpa honom. Det är trots allt en frivillig placering vilket innebär att L måst skälv vara motiverad och känna att detta är rätt för honom.
Mitt problem i den här situationen är inte att jag blir arg och besviken på L eller arg att han inte stannar. Inte heller har jag problem att stå upp för L! Mitt problem blir alla andras tolkningar (och speciellt vännen som körde oss) och hur jag ska förklara att jag känner L, tvång eller övertalning funkar inte på honom. Har han sin sak klar kan ingen energi rubba honom, han står som ett klippblock i marken, har bestämt sig.
Men, .... jag känner skam när jag ska förklara detta för andra människor. Att kritisera, förklara och säga att detta inte är tillräckligt och att jag tror på mina sons förmåga att bedöma. Först är det ju ett "statement" att inte deras ställe är bra sen ska jag dessutom motivera det genom att balansera på lina, så jag gör det respektfullt.
DET är mitt problem!
Om jag inte brydde mig om såna här saker skulle jag helt enkelt säga.
"- Det här är ingenting för L, jag är ledsen att ni hållt platsen!"
Min största rädsla är att de ska tro att L eller för den delen jag inte ska vilja ja hjälp och att vi är otacksamma och besvärliga, vilket vi är och har rätt att vara.
Detta är hjälp för L och inte en bedömning om han vill ha hjälp eller - inte!
Nu ska jag maila stadsdel information hur det gick igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar