Telefon

Är det något jag verkligen kan få ångest (rädsla, att känna mig fastlåst) är telefonen. Jag har haft det i många år, jag kommer speciellt ihåg när jag på fyllan träffade "killar" som jag gav ut telefonnummer till. Och när de sen ringde ville jag inte ha någonting med de att göra - men var för feg för att säga det.

För mig har det ofta ( som jag kommit på genom ålder) varit så att i förhållande till män har jag varit livegen. Alltså jag blev vald!

Och eftersom jag som liten lärde mig att tillgodose andras behov, så fortsatte detta genom min uppväxt. . När jag började träffa killar, så var jag "fast" om de ville ha mig. Det var ki deras behov som jag tidigt lärt mig var det viktigaste!

Att jag inte vågade säga nej, hade ju med min felaktiga uppfattning att göra, att andras önskningar var min lag (sas).

Jag ser tydliga tecken på att jag fortfarande uppfattar mina behov som mindre viktiga än andras. Om du träffade mig skulle du inte uppfatta det så, eftersom dessa utspelar sig inom i mig i hemlighet.

Jag har helt enkelt fått lärt mig igen, och min väg har varit att faktiskt helt obstinat hävda min "rätt" att inte vilka svara i telefon (orka). På ett sätt säger jag ju faktiskt till mig själv (genom det) att mina behov är viktigare än andras.

Det går inte smärtfritt, många tolkar lin ovilja att svara i telefon (alltid) som egoistiskt, svagt och fegt. Men jag vidhåller, nu är det ju dessutom omöjligt då jag kämpar för att överhuvudtaget leva och bli frisk.