Läkare och behandlingshem

L vågade inte åka, så han avboka tiden.
Det var massor han var orolig för, hans värmepåse hur han skulle värma den, och säkert rädsla för massa annat också.

Jag har bett honom ringa psykiatrin och hans kontakt där för att prata om de sakerna och hur han ska hantera det. Jag försöker att inte lägga skuld på L utan bekräfta honom där han han är just nu.

Även om jag tycker det är mycket tråkigt att han inte vågade åka. Känns som ett nederlag för mig också, hans tillkortakommanden (att inte våga åka) blir liksom mina. Det kallas medberoende när jag blandar ihop mina känslor med någon annans. Jag är helt medveten om att jag gör detektiv L, och att det är naturligt.

Men det är fortfarande inte bra. Det är svårare att vara stöd för L om hans tankar och handlingar liksom blandas ihop med mitt egenvärde.

Men, jag tröstar mig med att livet är en ständigt kretsgång och att det är utvecklingen och förmågan att våga känna mina egna känslor i detta som för mig framåt.

"Målet är ingenting - vägen är allt"
Klok Robban Broberg som skrev.

Spänning

 

Inte nog med att L ska åka till sitt behandlingshem i morgon, nu har vi också spelat på Liverpools seger emot Tottenham. Några spännande timmar väntar.

I morgon kommer bilen klockan halv 1, jag försöker vara i stunden och inte tänka på allt som kan gå fel - och rätt. Utan bara vara här - nu.

You´ll never walk alone. Härligt.

Hoppas Liverpool spelar bra, blir så dålig stämning annars ....

Kommer

Från möte, känns så bra att ha börjat gå igen, från i somras då jag var helt under isen. För mig funkar möten bra, och det ger också mitt liv en sorts inriktning som jag behöver och önskar. Jag känner en frihet när jag kommer till möten och får acceptens för den jag är, ingen kan säga att jag inte tillhör eller inte passar in.

För jag avgör det själv. Och det är genom det jag faktiskt återerövrat mitt eget liv. Jag har fått konfrontera alla de rädslor som finns inom mig, och fått stöd och kraft att acceptera och göra annorlunda.

Det är en stor stor gåva jag fått att få mig själv tillbaka.

Den här lilla krabaten gjorde mig sällskap. Jag är aldrig ensam!

Färger

Jag gillar höst, är nöjd med de flesta årstider då det känns som det är naturens sätt att utvecklas. Precis som vi människor genomgår olika stadier i vårt liv, precis samma som naturen gör.

Det gör det lättare för mig att åldras.

Styrka

En liten blomma som inte gett sig.

Lättare

Några kilo sten har fallit ifrån mig. (Inte bara för att jag tränat). Jag har fått betalt ifrån jobbet de 10% man får när man är tjänsteman och sjukskriven. Istället för AFA försäkring där man får ersättning efter 14:e dagen så får man som tjänsteman 10% av lönen 3 månader.

Jag har problem (stora) med mitt tangentbord, har inte kommit ut ännu men ska faktiskt slå på stort genom att köpa ett nytt (behöver jag).

All den här oron kring L och hans mat som kostar skjortan gör mig döorolig, men nu kan jag alltså andas ut ännu en månad.

Jag är verkligen stolt över att vara mamma men ibland är det oerhört svårt också. Men aldrig något jag skulle vilja vara utan. Det har lärt mig mest i livet faktiskt!

Bra dag!

Tillit

Jag kom på varför jag har så svårt med människor som säger till mig, "vad" jag ska göra.

Jag tror det handlar om tillit, och hur min historia ser ut speciellt ifrån min barndom. Där fick jag sagt "vad" jag skulle göra, och det var allt annat än bra för mig. Jag lärde mig självförakt emot min egen kropp och att finnas till för andras behov.

När jag återigen konfronteras med människor som "vet" vad som är bra och bäst för mig, så blir jag sådär liten mentalt och min vuxna kvinna slåss för den där "lilla flickan".
Och jag har så svårt att hantera det, och jag förstår att människor som vill hjälpa inte förstår det.

Det handlar om min egen "lilla flickas " upprättelser. Och det har framförallt att göra med att jag just nu vill kunna förstå själv och integrera det inom mig först det som säkert är är rätt för mig och givet i all välmening.

Jag behöver tid för att uppbåda tillit till andra. Och jag är värd den tiden.

400 miljarder

Vinst gjorde SEB för (brutet räkenskapsår) 2011-2012, i vinst.

Och de kommer tjäna ännu mer nästa år. De kommer slippa ekonomer som skatteplanerar bort vinsten genom att tex gör interna omföringar mellan sina dotterbolag.

Dessutom kommer de få ca 4% mindre skatt på vinsten. Det blir rätt mycket pengar över på 400 miljoner.

Bankerna vältrar sig i pengar medan vårat egna -vi människors- sociala skyddsnät monteras ner, bit för bit.

A-laget av mänskligheten arbetar på banken och B folket marginaliseras ut.

Hjälp!

Svårt

Med vännen V, han måste må mycket dåligt, då han ofta pratar "illa" om andra, och höjer sig över andras liv och handlingar på ett oattraktivt sätt.

Något som också får mig att kraftigt fundera på mig själv! Varför står jag ut med människor som är så? Varför känns det som att jag är skyldig V att umgås med honom? Varför känns det som att jag ska förstå?

Kan det vara mitt högmod att jag på något underligt sätt får övertag när jag är med människor som mår dåligt? Varför ser jag mig själv som att vara den förstående?

Egentligen tycker jag att hela V sätt är väldigt omänskligt och överlägset. Men när någon människa beter sig sådär så kan jag inte undgå att förstå hur det känns när jag själv känner mig så underlägsen och otrygg, som gör att jag egentligen tycker synd om V som iallafall jag tror måste må dåligt.

Kan det vara någon falsk stolthet inom mig som intalar mig att jag (iallafall) ska vara schysst emot människor som kränker andra?

Jag gillar såna här insikter inom mig, det är livet.

Besök på behandlingshem

L var mycket glad igår, och följde med helt normalt.

Vi hade ett mycket bra besök, där terapeuten som träffade L var oerhört professionell, och mycket respektfull.

När vi kom till L:s diagnoser, vill L gärna inte prata om sina problem gällande sin bakgrund, han vill gärna skratta bort det hela. Det märkte terapeuten direkt! Oerhört snyggt tycker jag. L kommer ha tillgång till mycket hjälp och stöd och jag känner hoppfullhet inför det hela. L planerar att åka så snart läkaren gett klartecken. L fick ett väldigt litet rum (det minsta) men det var inga problem för L. Jag tror att själva kontakten med den respektfulla terapeuten gjorde mycket.

Tänk vad oerhört viktigt respekt är i samspel med andra människor.

För mig var dagen bra, jag var glad och kände mig motiverad, fastän jag har svårt att uttrycka mig i tal fortfarande. Som någon sorts låsning i mitt sätt att hitta ord när jag ska förklara något.

- Ehhhhh (letar efter rätt ord).
Låter jag ofta, ofta. Det blir värre när någon jag vill ska lyssna verkar stressad av det. Ungefär som stamning, kan jag tänka mig?! Stress säger läkaren.

 

 

En sak som hände precis när vi var hemma. Var att D (min behandlare inom psykiatrin som jag träffat 4 ggr). Tog upp det här med L:s medicinering och min också. Jag tog mycket illa vid mig.

L äter ju en medicin för sömnen (Lergigan, egentligen för allergier), och eftersom jag har frikort har jag bett om att de (psykiatrin) ska skriva ut den till mig (har haft den förut, länge sen 2007), eftersom vi har oerhört lite pengar pga Ls svårigheter. D ville nu förklara att det 'där' upplägget inte alls var bra, att sammanblanda medicin sådär. Att from nu ska de skriva ut medicinen till L direkt istället för att jag tar ut den på mitt frikort för medicin!

 

Jag förstår hur han menar, jag förstår regler och lagar gällande detta.

Vad jag inte kan hantera är att de inte kan förstå. När de skriver ut medicin till L direkt, måste ju jag hämta den. Detta medför stora svårigheter för mig eftersom jag inte får hämta Ls medicin utan en fullmakt som innebär att jag återigen måste gå igenom administrativa regler och papper. Dels har vi (mycket pga Ls handikapp) problem med ekonomin och detta medför extra jobb för mig + ansträngningar i ekonomin. Jag skulle förstå (och gör det ändå) deras inställning, i frågan. Att man inte ska skriva ut mediciner till personer som inte använder den osv. Men kan de inte förstå människors situation? Och när de inte gör det reagerar jag så starkt.

Jag blev såklart upprörd (kan inte hålla käften och nicka) och höjer rösten och går bara "igång" liksom.

 

- Ja men vi tycker ju inte det ska finnas krig, men det finns det!

 

Var mitt retoriska svar till D.

D är inne på att jag ska sätta gränser till L, och så långt förstår jag honom. Eftersom han vill att jag ska kunna frigöra kraft och kunna börja jobba igen. Det var så han sa efter vi pratat att L skulle till behandling. Att det skulle vara bra för mig att börja "göra något på dagarna".

Jag gillar inte har har nästan aldrig gillat det där KBT tänket, ibland är människor inte som manualer och skattningsskalor.

 

Ibland vill och överlever de bara, under svåra omständigheter. De kommer igen, alltid.

 

Jag förstår varför jag blir upprörd, för jag klarar allt med rätt inställning, stöd och hjälp och framförallt ; respekt för min person här och nu!

Men när någon ska pressa mig in i KBT, så blir jag helt skogstokig. Alla människor klarar inte det. Jag bland annat behöver en förståelse för hur min situation sett ut, där jag precis är idag. Jag behöver inte få veta vad jag ska göra. Jag behöver tillåtelse att upptäcka det själv. Jag tror på människors inneboende önskan att göra gott och vara i kärlek. Jag tror också att vägen dit för väldigt många inte är igenom regler och förmaningar.

 

Utan genom att bara respektera en människa precis som hon är, exakt just här och nu.

 

Tycker nästan det verkar som att D med sin KBT inspiration mest vill ha kontroll över mig? Att jag kommer göra det som D anser bäst för mig. Och det vet han kanske bäst? Eller inte?



Oj då

Glömde visst läkaren, blev så rädd igår när V ringde och sa att han hade blod i urinen, så jag glömde allting idag. Har inte kommit ut än heller. Fastnat vid datorn och gjort en budget, vågar inte tänka på hur det kommer bli i december, då jag ska leva på > 10000 kr. Hjälp.

Det kostar så massa onödiga pengar för mig när jag glömmer såna här grejer, liksom. 300 kr åt helsikte.
Så himla dumt.

Nu ska jag gå och handla till L, så han får mat. Han prövade lite träning med mig i morse, gapskrattande frågade han om han fick filma mig och lägga ut på Facebook!!?

Nej, jag har inte sån självinsikt ännu .....

Men hoppas snart få ...

Finns inget dåligt väder - bara ....

Tränade faktiskt i morse igen, blir alltid glad när jag gör något - dels för mig själv och - något jag förutsatt mig att göra. Det känns som jag har kontroll över mig själv då på något sätt.

Mycket bra morgon med musik som jaf gillar och ett par danssteg. Var tom på ett möte igår, som kändes jättebra, kände mig tom lite normal. Som fler i tiden. Idag ska jag skicka in papper roll försäkringsbolaget om fläkten. Jag ska också (så långt jag orkar) ta ner sommarkläderna i källaren och ta upp vinter (det är dags nu va?).

Nu ute på promenad och kolla vem som vill hänga med mig på en fika. Så glad!

Dagen

Idag är en märklig dag, och den är min (fri tolkning av mig).

Började faktiskt dagen med träning, har köpt en cd skiva för länge sen, har varit ett projekt jag bara haft i huvudet. Alla såna projekt som blir till handling är en lättnad för mig. Har alltför lätt att bara bosätta mig i mina tankar och, ju mer tankar som samlas där desto mer stress.

Så egentligen är det en form av stresshantering för mig, likväl som att skriva blivit. Att uttrycka det som finns i mina tankar, i skrift eller fysiskt, är att ge plats åt mer lugn och ro. Nu har jag föresatt mig att träna varje morgon,dels för att all fysisk aktivitet är avstressande och också för att att he mig själv en gåva; styrka.

Lugn

Sitter på biblioteket och ansöker ifrån försäkringsbolaget, för branden som min son startade i köket för cirka 1½ år sen.

Har inte kommit mig för att göra något åt det förrän bostadsbolaget sa till mig att jag måste åtgärda det.

En sak som är med mig är att jag aklimatiserar mig automatiskt till så gott som vad som helst, egentligen. Så att inte ha någon fläkt i köket och flammigt i taket pga eld har inte stört mig nämnvärt faktiskt, trots att jag är oerhört känslig för lukter, och speciellt matos.

Det är som att jag vänjer mig med vad som helst, vet inte om det har med ADHD att göra, eller att jag är van att mycket i mitt liv varit kaos och upp-ner-vänt. Då blir inte en fläkt så viktig liksom. Men varje gång jag gör  något för min skull så märker jag att jag växer. Bara en sån sak att jag tycker att jag själv är värd en fläkt, precis som alla andra. Varje gång jag bekräftar mig själv får jag mer ett egenvärde.

Det var ju min son som har autism som skulle göra som sin bror, varpå han satte på en kastrull med hälften olja som sen bara brann. L lyckades att släcka branden, men fläkt och väggar blev ju rökskadade. L med sin fobi för att bli sjuk var ju väldigt orolig för brandlukten och om den var giftig. För att lugna honom var jag tvungen när jag kom hem ifrån jobbet och ringa en brandstation. Jag kan fortfatande skratta över hur jag påbörjade det samtalet, medan S satt i soffan och frös för L hade öppnat ALLA fönster på vid gavel med - 10 ute.

- Katarina brandstation
- Hej, jag heter Fall och jag undrar om du vet något om bränder?
- Ehh, ja ......

Han trodde nog att jag var helt galen. S var ju hungrig då hans mat blivit bränd och därför gick jag och S och handlade pizza medan L pratade med brandstationen i över 1 timme för att förvissa sig om att brandrök inte var farligt, hur många minuter kan man andas in, vilken rök är farligast, hur känns det när man är förgiftad osv osv?

Det är som Mia Törnblom säger, att våra misstag och skämsgrejer blir roliga med tiden.

Jag är inte

rädd även om det känns lite läskigt att få svar på röntgen av hjärnan. Den är ju så viktig liksom.

Adhd 2

I den här lilla fickan i mobilväskan ska mitt SL kort ligga och har gjort tills igår, då det inte låg där helt plötsligt!?

Det är dyrt att inte kunna ha koll, ha adhd och bara i stress.

Adhd

L har lagat mat ...

Bra morgon

L var lycklig och engagerad till det föreslagna behandlingshemmet. Det gör mig glad och uppmuntrad.

Det är oerhört svårt att inte bli involverad i Ls känslor, att jag har svårt att hålla mitt eget fokus beroende på hur L mår. Iofs är det ju egentligen svårt att inte vara det såklart.

Men för mig blir det svårt att hantera eftersom jag inte då har tillgång till min egen kraft, utan den är mycket kopplad till L.

Vi pratar ganska öppet om det, hur dåligt det är att vi bor tillsammans. Han förstår ju också att vår påverkan på varandra inte blir bra.

Men jag får ändå den där oron om det kommer funka, inte när han väl kommer dit utan innan han kommer dit. Det är just i de här stundens när L är motiverad som de andra inblandade skulle behöva vara "på tårna", vilket är omöjligt. Ls mående är ju så oberäkneligt så jag hoppas det komme synka med varandra nu.

Hoppas och glädjs med det som är nu!

Självinsikt

Vad definierar vänskap?

Är det inte ungefär samma som kärleksrelation till en annan människa och kräver också samma?

För mig handlar livet om mänsklighet och en insikt om att vi alla är mer lika än olika. Vi är ju såklart olika i karaktär och personlighet. Men jag tror det finns ett universellt språk, som alla talar och det är respekt för vår mänsklighet. Att vi alla vill bli bemötta med mänsklighet.

Hur gör vi det?

För mig är det först fråga om en villighet att ha acceptansen emot oss själva och våra egna tillkortakommanden, att vi också vågar se vår egen maktlöshet inför oss själva.
Vi är alla präglade ifrån vår bakgrund och den kommer också att närvarande i våra brister.

Först då får vi tillgång till just insikten att andra människor kanske lider samma brister som oss. Det är just människor utan fel som dömer sneda hårdast. Därför är själviskt nödvändigt i våra liv och våra relationer. Självinsikten hjälper oss också genom att vi känner skuld när vi dömer någon annan, vilket gör att skuld faktiskt är en bra mätare på hur vi ser på andra.

Sen är just skuld lite förrädiskt för oss som vuxit upp med förebilder som inte väglett oss. Där kan vi ha nytta i att alltid försöka att vara ärliga emot oss själva, speciellt när våra känslor tankar inte är smickrande. Det gör att vi drös accepterar oss själva och genom det andra.

Det är oerhört viktigt att ge akt på ilska eller fördömande känslor, dessa rymmer nästan utan tvekan rädslor.

• för att inte duga
• inte få det vi tror vi behöver
• att vi inte är tillräckliga

Så gott som 100 gånger av 100 är det min rädsla för att inte duga som gör art jag inte kommer överens med andra. Eller har en fördömande attityd.

Vårt eget inre är vår största skatt för den vägleder oss till medmänsklighet.

Lugn

Inom mig just nu, glad och ska hålla fast och njuta i den känslan.
Träffade försäkringskassan igår en handläggare som var mycket respektfull och som ska hjälpa mig så mycket hon kan att bli okej igen.

Gillar egentligen inte att kalla mig sjuk jag har reagerat friskt på en onormal livs situation. Jag kommer kunna komma tillbaka och genom erfarenhet vet jag att det kommer förändra mig.

Jag upptäckte att jag är en bra person och att jag kan ge något. Igår när jag åkte och hämtade telefonen till L så var vi tvungna att vänta och under tiden så fikade jag med killen som sålde telefonen. Vi fick väldigt bra kontakt och pratade länge, jag öppnade mig väldigt och det kändes bra. Jag berättare för honom om min högsta dröm att få hjälpa ungdomar med adhd att strukturera upp deras papper och ansökningar. När han fick höra det sa han att jag verkligen skulle passa för det. Eftersom han tyckte att jag hade en medkännande personlighet.

Jag har en väldigt destruktiv historia,en den är också min största skatt eftersom den gör att jag förstår vissa saker mer än andra.

Läkare och Försäkringskassan

Igår läkaren, idag försäkringskassan. Läkaren gick bra, hon hade inte fått remissvar och ska skicka remiss igen. Måste vara något mellan "stolarna"!?

Igår var en fruktansvärd dag, gick bra tills jag kom från läkaren, men sen träffade jag tyvärr V och han spred oerhört negativ energi. Vi diskuterade (för vilken gång i ordningen?) och främst om honom. Mådde dåligt efter en stund, jag klarar inte såna där händelser. Så himla skör. Jag har ju sålt bilen och lovat L att köpa en telefon till honom, och tyvärr "fastnade " jag i det igår. Gjorde helt fel på tradera vilket höll på att kosta mig 2000 kr men kom undan med annons avgift 100 kr. Tack gode gud!

Jag ska röntga hjärnan då jag fått symtom som hon vill kolla, läkarn alltså. Ska till Upplands väsby nu efter mötet med försäkringskassan och hämta telefon.

Jag vet att jag kommer inte vara mänsklig på några dagar nu. Tål inte påfrestningar alls längre.

Handla

Mådde så himla dåligt idag, vilade men kom upp med världens ångest. För L för mig själv, hur ska det gå.

Igår hade vi möte mer SDF, och det suger energi eftersom jag känner att jag fastnar i maktkamp med de, och jag som inte har råd ....!

Men oavsett hur jag mår, så måste jag göra mitt jobb gällande L. Nu har jag ingen bil längre, och stadsdelen har ingen förståelse för det så jag gör som jag gjorde förra året. Tar min Dramaten och går och handlar.

Same procedure as last year!

Ja

Så himla glad, får stå kvar som anställd på mitt jobb tom 5 december och kan därför ta det lugnt i 2 månader till och hoppas att jag kommer in på stressmottagningen snarast.

Måste faktiskt säga att den här arbetsplatsen är bland den bästa som jag varit på gällande medmänsklighet. Stor förståelse och förhoppning om att jag ska få bli frisk nu och känna att jag bidrar till något som också är mycket viktigt.

Stor sten från mitt hjärta just nu. Får komma på hur jag ska komma vidare efter december istället gällande ekonomin.