Lite oroligt

Men ändå inte, vet inte hur jag ska förklara saken. L har iallafall bestämt sig för att "flytta" till sin kompis på fredag. Jag känner att det är verkligen obestämt och flytande, så jag är inte riktigt 'med' i det. Vill att L ska förstå att han behöver mer struktur och förutsägbarhet.

Kompisen han ska flytta till, är hans förra arbetskamrat från när han praktiserade för 3 år sen, och en kompis han också gör musik med, som är L:s stora intresse. Såklart är jag glad, men jag oroar mig (såklart) för att kompisen inte har förstått vilka problem L har, och såklart blir jag medberoende i att lägga mig i där jag inte har någonting att göra.

Att försöka förändra något som jag inte - kan, är ju lönlöst. Jag vet ju det, men det handlar egentligen om mig och mina behov.

Jag vill kunna slappna av och veta att L får den hjälp han behöver, att det går framåt. (Det kan det göra hos kompisen). För jag behöver veta att jag kan ha en framtid, och börja leva mitt liv. Såklart får L komma tillbaka hem igen, men jag skulle vilja ha det mer tryggt i att han får mer långsiktig hjälp än liksom ett hastverk. Men L vill inte ha det så, han vill pröva detta.

Och jag har sett att kompisen kunnat hjälpa L genom vissa svåra saker, speciellt genom att L och han gör musik, och har liksom en nästan tvillingsjälaktig vänskap. Något jag ser både på L och kompisen. Och enligt L kan kompisen 'ta' hans fobier och nojor på 'rätt' sätt genom att skoja och fokusera bort ifrån L.s tankar, vilket är bra.

Ja egentligen är ju ingenting omöjligt så varför inte? Ska försöka att landa i detta. Även om jag tycker att L ska försöka och ringa någon som kan skjutsa honom, ska påminna honom om det. Kontaktpersonen i psykiatrin har lovat att göra det. Men det gäller ju för L att ringa.

Problemet för mig i min situation, att jag blir liksom den som blir lidande (tar konsekvenser) när L inte gör det han ska. Det gör att jag inte är medveten om (alltid) att jag tjänar ingenting på att inte 'ligga på' L, men det är ju det som jag är kraftlös inför?

Mmm svårt men jag känner ändå tillit, det har blivit normaliserat att ha det såhär, vilket inte verkligen inte är bra. Det gör att det är bra för mig att skriva om detta i bloggen, så jag ser det för mina ögon, och kan ta 'in' det jag ibland väljer (orkar inte) ta in inom mig.