Hålla i mig

Jag får hålla i mig för att inte tänka något annat än det som är här - nu. 

Har annars lätt för att fara iväg i scenarier som inte hänt än, eller som ska hända.

L, min son som varit isolerad i hemmet sen 3 år tillbaka är helt plötsligt som vilken annan kille som helst. Han har bott hos sin kompis (som han verkligen velat) sen några veckor tillbaka. Han fick äntligen sin aktivitetsersättning godkänd och fick då för 3 månader. Något han gjorde slut på direkt såklart. 

Nu sms han ibland och frågar om jag har någon mat och jag är ju fattigare än fattigast nu, så jag måste säga nej, och det finns nog en mening med det också. Han måste lära sig själv, och jag är så stolt över mig själv som kan säga - Nej.

Jag kan det för att jag är trygg i att han är så pass frisk nu så att han klarar sig, det känns som jag kan "lämna" över det och veta att han fixar det utan mig.

Och mycket mycket bättre dessutom.

Jag själv är okej, men massor av känslor som väller upp inom mig. Jag har inte haft tid eller kraft till mig själv, så nu när jag har mig själv att tänka på är det massor med processer som kommer upp. 

Jag har börjat traumabehandling hos min terapeut för jag har något som heter PTSD som betyder stress från saker man varit utsatt för, tex krig eller övergrepp. Jag har inte förstått vad jag haft hela mitt liv, det har blivit som normalt för mig.

Det yttrar sig som att du kan få ren skräck av något som är helt normalt. Som tex för mig det här att tvätta sig på kvällen i ansiktet, för mig är det skräck eftersom så fort jag blundar får jag massor med otäcka "bilder" i mitt huvud som gör att jag kan hoppa högt av ren och skär rädsla. 

Det är också detta med dofter som triggar det här, som jag alltid haft och de som varit nära mig kan tycka jobbiga. Av en lukt kan jag helt plötsligt må fruktansvärt illa, och känna jag kan inte andas. Även tv är ett stort problem, då många saker sätts igång även genom bilder. För andra helt normala men för mig ren och skär skräck. 

Man kan jämför med om man tänker sig det värsta som kan hända en människa tex något med hennes barn, och den skräcken sånt kan få en känna bara genom tanken på något sånt.

Samma känsla har jag i vanliga normala vardagsaktiviteter. Svårt att förklara, men min terapeut vet massor om sånt här så hon hjälper mig massor. 

Oh

Vilken helg det varit! Största som hänt på sista åren faktiskt. Jag har varje dag under de senaste månaderna bett om att L ska bli frisk/bättre.

Och

Det har fungerat!

Jag är chockad över förändringen sen L fått reda på att han fått beviljad aktivitetsersättning torsdag förra veckan. L har varit ute på stan hela helgen, och mött både kompis och tjej. Jag tror det knappt är sant när jag skriver det.

Idag ska han åka till sin kompis som han skulle bott hos för länge sen. Han vill, och får kraft ifrån ..... ?.

Någonting har hänt. Jag har inte gjort någonting, förutom att försöka så bra och försiktigt jag kan påpeka att han ska ta det lugnt så han inte får bakslag.

Men, omöjlig uppgift, han är så glad och sprudlande av det han överkommit. Jag försöker leva här - nu, och ta vad som kommer. Idag är jag bara nervöst chockad och GLAD som fan för Ls skull!!!

Tack snälla du energi som ger L detta.

Ledsen

Känner mig ledsen idag. Vet inte varför?

Det bara är så. Och det är oerhört tungt det här med L också som tar på mitt psyke. Han är så sjuk så det går knappt att leva med honom. Ibland märker jag att om jag låtsas att jag sitter tillfälligt still och bara låtsas att det inte finns så känns det bättre efter en stund. Men det finns ju där som en osynlig tjock filt av ångest och oro över hur det ska gå för honom?

Det är så svårt att se sitt barn som var en frisk och fin kille förvandlas såhär som skett under några år. Jag vet ju att jag inte är någon psykolog, och den pressen jag lever under är egentligen omöjlig, för vilken människa som helst.

Och eftersom sjukdom han lider av är så komplex och fullständigt galen egentligen så känns det än värre. När jag stod och diska igår (rinnande vatten gör mig alltid lugn) så kom jag på det! 

Jag måste ha hjälp i det här. Igår ville L att jag skulle spela tv-spel med honom, och det ville jag också. Jag är alltid rädd för att gå in i Ls rum för det är minerad mark märkt av tvångstankar. Och så rätt jag hade. Råkade ta ner en handduk som han hade hängande bakom sin dörr, för hans stol var obekväm. 

- Rör inte, säger L

Men jag tror han menar en annan sak som hängde där, som jag tänkte han kunde bara tvätta. Så jag rörde.

Jag rörde en handduk, men jag förstörde allt, enligt L. Nu måste han vänta 24 timmar med att torka sina händer som han tvättar 75 ggr/dag. Nu måste han skaka händerna efter varje tvätt. Eftersom han annars kan bli sjuk! 

Ja så gick det med det trevliga. Och det gör ju egentligen ingenting. Men, för mitt psyke gör det mycket, för jag klarar inte av att verkligen förstå den allvarliga innebörden i det här. 

Det gör så ont så det inte är sant. 

Vet inte

Om det är för att jag skrivit om det, eller bara börjar bli bättre på att känna igen min kropps signaler?

Men jag är lite bättre, vågar inte skriva mycket för tänk om jag misstar mig!

Men allt känns lite lättare, och var hos terapeuten igår som säger att jag lider ax PTSD som Vietnam soldater fick när de kom hem ifrån krig.

Många blev deprimerade, det har jag inte blivit (tack) ännu - bäst att tillägga. 

Ska vara rädd om min nyvunna kraft och inte ta ut mig själv nu. Jag måste stå upp  för mig själv. För det här syns inte utanpå, ingen kan förstå hur den här sjukdomen fullständigt äter upp en människa och förvandlar vardagen till - ibland - ett oöverstiglig hinder. 

Det finns ingen annan än jag som vet bad jag orkar och inte. Det måste jag dels acceptera själv, och det svåraste att stå upp inför andra och deras tyckande och stå kvar i det jag känner. 

Jag på väg........

Sådärja

Idag är jag iallafall på "rätt" dag, igår kom jag till läkaren klockan 11 men på fel dag. När sånt händer blir jag alldeles matt på mig själv, i hjärnan känns allt rätt men det blir så fel. 

Jag ser 12 men läser 11, det har varit mitt problem länge, och jag har telefon för att påminna mig men den funkar ju inte när jag tolkar informationen så fel.

Jag ska andas och inte bli orolig för framtiden då hjärnan är mitt arbetsredskap, så oron blir större då. Men idag är jag iallafall rätt, men såna här saker gör att jag tappar massor med energi. Jag är mycket känsligare just nu.

Ta det lugnt - det här kommer gå över också!

S

Är mitt ljus i mörkret. Han ger mig så mycket som jag tappar när L är så sjuk.

Jag ska försöka träffa honom snart igen, så snart jag kan. I morgon läkaren sen terapeut på torsdag. Jag tappar så mycket energi nu så måste försöka att inte ha press på mig själv.

En dag i taget, och ibland en timme i taget.

Nu ska jag iväg och öppna möte och sen arbetsförmedlingen, som jag funderar på att avboka? Jag har ändå en läkare som verkligen förstår och försöker stoppa mig och den energi jag har ibland. Han vet kanske något som jag inte vet?

Jag ska försöka - så gott jag kan - att ha tillit till att jag inte blivit sjukare utan bara ett litet snedsteg - varit för energisk - och jag kommer komma upp ur detta också.

Jag har iallafall slutat prata med V varje dag nu när han har semester. Och vill ha sällskap och (som jag tror) bekräftelse. Igår sms jag han att jag inte hade tid - fast jag hade, men till mig själv - och hade inte alls dåligt samvete. 

Jag behöver hushålla med mig själv nu. Det är som jag läst om utmattning. Man blir aldrig densamma. För man måste konfronteras med att vara snäll emot sig själv. Vilket är svårt! minst sagt. 

Men vid utmattning har man inget val! 

Nu

Behöver S mig också. Och jag slits mellan L och kontakten med S som verkligen ger mig energi. 

Men jag är så trött, den där läskiga som inte går att vila sig fri ifrån. Den skrämmer skiten ur mig och jag får verkligen hålla i mig mentalt för att inte rasa fullständigt.

Jag kommer utanför dörren, och går cirka tjugo minuter. Sen är det stopp, och jag är inte lika dålig som förra året men det är på håret. Värmen kan också göra det värre eftersom jag inte har tillgång till det mentala som jag brukar ha,  och som är så viktigt för att orka hålla lågan uppe. 

Tröttheten är som ett negativt täcke av osorterade tankar och sega andetag som hotar hela mig.

Jag behöver hålla fast vid att jag kommer bli bättre, att det bara är ett mindre bakslag men att jag inte kommer sjunka så djupt att jag inte tar mig upp.

Snälla låt mig kunna komma tillbaka!

L

Har uppfunnit nya fobier som måste följas strikt dagligen. Han river tex av toalettpapper på nya rullar så det ligger halva rullen utanför pga att han kan bli sjuk av de första (halva) lagren. 

Hans ritualer kring handtvättning är till det extrema och gör också att hans händer är såriga och inflammerade. Han kan inte

torka händerna efter tvättning utan han skakar av sig vattnet som då gör så att golvet i köket lyfts sig. Hans fobier kring maten är värre än den någonsin varit och är så knäpp och konstigt så jag står knappt ut. 

Jag måste handla varje dag. Och datummärkningen på det han ska äta måste vara speciellt (något datum han ätit tidigare) annars går det inte att äta.

Det är så dyrt, och valet är än värre. Att han inte äter, då ökar hans fobier till nivåer som inte går att stå ut med!

Jag sitter fast, och märker hur min energi som varit på väg upp är snart slut. Jag märker på mig själv när jag är överbelastad att jag inte fungerar tankemässigt, och jag blir så rädd för att jag ska bli som förra året när jag inte orkade någonting. Så rädd för det, märker det på mina tankar på morgonen, som på sista tiden varit annorlunda sen för någon månad sen.

De blir trögare, och jag fastnar lättare i olika scenarier som om jag ska gå dit eller dit? Helt ologiska tankar som jag har inte de skorna nu så då kan jag inte gå dit eller dit. Helt ologiskt och gör att jag fastnar vid köksbordet stirrande ut på ingenting och glömmer vad jag ska göra?

Snälla låt mig inte bli sjukare igen, jag tror inte jag orkar en gång till!

Fortfarande

Jobbigt med L, han har flyttat hem ifrån sin kompis.

Och hans tvångstankar fortsätter, men de ändrar bara karaktär, det är oerhört frustrerande, eftersom jag både känns skuld och irritation över situationen.

Jag vet ju logiskt att det inte hjälper att klaga över Ls problem, men ändå river det i själen, när jag ser hans inskränkta liv. Det skrämmer mig både att han faktiskt är så handikappad som han är, och samtidigt inte är medveten om det själv för att han är så van. Det är svårt att motivera honom till hjälp då jag inte alls har kunskap om de här problemen.

Jag trodde att socialtjänsten och psykiatrin skulle hjälpa, men de förstår inte hur de ska hjälpa, och nå L i hans sjukdom. Har försökt att förmedla det jag känner skulle vara bra, med dels utökat stöd så det alltid finns någon som kan motivera L om hans problem (påminna honom), det låter såklart helt sjukt i stadsdelens öron. För det är ju att stigmatisera honom, känns det som dem tycker. Men jag har förstått att motivationsarbetet måste vara inriktat på hans problematik och inte lämnas åt slumpen som det nu blivit.

Jag tog också upp i april 2012, att jag trodde att L skulle behöva OCD behandling eftersom jag redan då misstänkt att han hade det. Till svar fick jag att dem inte visste om de hade avtal med dem. Så är det inom vård och omsorg, du måste vara stark för att vara sjuk.

Jag själv förstår ju att dem inte kan lita på mig och mina ord, de ser ju mig som medsjuk i hans sjukdom. Och det är jag verkligen, men jag har också fått kunskap genom att vara medsjuk eller anhörig, som är mycket viktig för att kunna "se" problemen. Men jag räknas inte på något sätt.

Själva vardagen med L är så tung att orka med, inte kroppsligt men psykiskt som sätter sig kroppsligt, så jag har fullt upp med att kunna hantera min egen maktlöshet att vara nära L så själva "hjälpen" jag måste hjälpa L att söka, och försöka motivera honom på bästa sätt. Det blir liksom att jag och L bara överlever, medan stadsdel och psykiatri har olika regler och anvisningar som de måste följa. Ls sjukdom och handikapp följer inga regler förutom helt ologiska vilket är svårt att förmedla.

Ja vi lever fortfarande i ett tillstånd av kaos, bestämt att tvångstankar och tvångshandlingar som påverkar det dagliga livet 90% av tiden.

Ledig

Ifrån träning idag, man måste vila kroppen lite, vilket är svårt eftersom jag är en sån som gärna vill ha rutiner som man gör - varje - dag utan uppehåll, annars risk att jag "tappar" energin och "glömmer".

Men bra att jag istället åkte till möte så jaf får lite träning för själen istället. Okej idag. Även om Ls problem påverkar mig oerhört, har känt att jag tom vill hålla avstånd, inte prata eller umgås vilket förstås väcker skuld men inget jag kan göra något åt JUST nu.

Springa 3

Idag blev det inte så stor förändring som från dag 1 -> 2. Men känner ändå att kroppen blir glad av min nya stil att springa.

Kommer fortsätta för jag måste få bort dessa "otäcka" bilder jag har i mitt huvud.
Mycket handla om L och hans problem, han har varit mycket hos mig sista tiden (det är ju påsk också) och mina känslor inför att se honom bli sämre igen.

Jag har ju ett sätt att hantera mina jobbiga saker, genom att helt enkelt "glömma" bort dem ( de finns såklart kvar men inte medvetet). Men speciellt när jag pratar med (vännen) V som påminner mig om det orimliga i att L bara blir sämre och sämre, och att jag blir påverkad.

Sist när V pratade om det så fick jag mycket ångest och bilder i huvudet. Det handlade om L och hans pappa, Ls pappa är kriminell (våld) och L har berättat om en gång L och hans pappa var hemma hos en kompis och det ringde på dörren. In kommer en annan "kille" och skjuter "kompisen" rakt i huvudet så han dör, medan L sitter precis bredvid "kompisen" i soffan.

Jag klarar knappt att skriva detta, känner skuld och skam och en otrolig skräck hur detta påverkat L. Och att jag är maktlös, och att tankarna på detta "öppnar" upp massor med skrämmande "bilder" om det jag varit med om - och - blivit utsatt för.

Vet att jag måste gå vidare, men när "bilderna " kommer är jag helt maktlös och kan knappt styra mina egna tankar eller känslor. Usch, men nu har jag skrivit det iallafall.

Springa 2

Idag har jag sprungit 10 minuter av 37, mäter allting med Runkeeper, så jag mäter allting.

Springa

Hade ingen aning om att jag skulle jogga och springa en dag. Motion har varit något främmande för mig som andra som inte röker gör, (= alltså inte jag).

Förra sommaren försökte jag mig på att jogga lite lätt de dagar när jag kom överhuvudtaget utanför dörren. Men det gick sådär, hela kroppen var som en stor cement klump så jag kunde inte.

Efter regelbunden träning (styrka) i 6 månader så klarar jag att springa iallafall cirka 5 minuter av snabb promenad på 30 minuter. Och det är uppträningsbart (mitt ord). För efter min egna träning hemma vet jag att jag klarar mycket men måste upprepa allting.

Det här är 1 gåva jag fått av min sjukdom, jag klarar saker, inte på en gång, utan genom repetition. Precis som alla andra, men jag har precis upptäckt det.

Och det är så hoppfullt!

Upp och ner

I fredags var jag hos psykiatrin där jag får min adhd medicin ifrån, har ingen annan kontakt med de längre eftersom jag får min hjälp ifrån vårdcentralen. De ville prata om stress och adhd medicin och att man kan förvärras av den.

Nu hade de iof fått fel information att jag tar medicin till kvällen vilket jag inte gör, numer tar jag bara på morgon eftersom det är den enda gång jag kommer ihåg. Jag förklarade att jag har mycket svårt att jobba och INTE äta medicin, något som gjort mig mycket frustrerad tidigare. Tycker det är tortyr att behöva äta medicin för att "passa" in i normalmallen, och vet att jag på rätt ställe med rätt förutsättningar skulle klara jobba utan medicin. Det har jag sagt också, och gjorde också i fredags. Det förstod läkaren jättebra, faktiskt första läkaren som gör det. Så; hon remittera mig till adhd mottagningen på st:Göran. Oj vad jag blev glad!!!!

Äntligen ska jag få annan hjälp med adhd än medicin. Som kan lära mig att hantera när jag "fastnar" och vill jobba för mycket. Och inte behöva äta medicin. Så himla glad, de kommer förstå som många inte gör gällande adhd.

Idag är lite lägre. Har gått upp massor i vikt av det j-la klimakteriet. Har aldrig haft några problem med mens som man hör många har, men klimakteriet är ett helvete för mig. Min ätstörning blommar ut kopiöst! Idag fick jag inte på mig några byxor, så vikten liksom omärkligt ökar hela tiden. Har verkligen blivit testad många gånger, men fortsätter träna och äta ändå. Men ätstörningarna sabbar, det hela tiden. Måste öva mindfullness, som inte alls är bra när jag äter på "känslor" av fångenskap, inte förstå alla "turer" med alla handläggare och läkare. Ska iallafall på praktik plats och prata igen, hon vad super intresserad.

Förändring

Måste förändra mig lite, börjar med bloggen som är det lättaste.

Har iallafall fått reda på att jag får komma tillbaka till gamla arbetsförmedlingen Globen, där jag trivdes bäst och där jag alltid utgått ifrån och fått jobb - varje gång.

Har kommit ut idag också, och pratat med en väninna, som varit inne i den här "svängen" med arbetsförmedling och olika stödåtgärder för att hon ska få jobb. Jag beundrar henne, att hon inte låtit sig knäckas, och hennes styrka hur hon gått till olika ställen i flera år, allt för att hon är "för" bra, "för" engagerad, som gör att hon påbörjar projekt och sen blir helt stilla, och apatisk. Behöver jag säga att hon också har ADHD? Nä tänkte väl det.

Jag är helt övertygad om att jag passar någonstans, har massor med erfarenhet, iof av det mest på livets "baksida", och inte så mycket akademisk erfarenhet förutom mitt yrke. Men jag vet att jag kan göra skillnad, och passa in och också 'ge' mycket på rätt plats. Jag ska försöka att ha det som mitt mantra, när jag far omkring i dessa stödåtgärder. Jag är för frisk för att vara sjuk, och för sjuk för att vara frisk! Haha, lät roligt. Men så är det verkligen.

Vi med ADHD, har en snabb hjärna som gärna vill somna, men många förstår inte det, att vår logiska tankeverksamhet oftast prickar rätt, och det kanske skrämmer många? När jag var på Eductus AB sist läste jag deras årsredovisning först, när jag satt och vänta. Hjärnan är snabb, men det gäller också att kunna utnyttja det till sin fördel, det är inte så lätt med ADHD!

Morgon

Vaknar nästan alltid glad och positiv. Men har en inre oro kring ekonomi och jobb framöver. Och den kommer alltid efter en liten stund.

Och den gör mig mycket apatisk. Så jag får svårt att fokusera på vad jag ska göra och att jag ska komma ut varje morgon. Många dagar gör jag inte det, och det känns skrämmande, för det påminner så mycket som sommaren 2012, när jag blev sjuk. Det är svårt att förklara för folk hur det känns att ha utmattning, många människor tänker ju på hur de känner sig när de är trötta. Och iof är det lite lika det, men ändå inte.

Det är som all luft gått ur, som om livet är en suddig bild som är svår att se. Jag behöver frihet att få tillbaka min kreativitet och lösningsförmåga. Och alla myndigheter som ska stötta blir bördor som tynger istället för att underlätta.

Telefon tex, jag är allvarligt talar rädd för den. Så rädd att svara, har alltid haft svårt med telefon pga koncentration, men nu gör stressen att jag inte klarar att svara.

Jag är rädd att tappa det jag "höll" på med ( vilket ofta är ingenting) eller att bli helt förtvivlad av något dåligt meddelande eller beslut att jag MÅSTE göra si eller så för att få pengar. Handläggaren på arbetsförmedlingen sa att ;
- Men du är inte livegen, du behöver inte gå här?

Ganska förvånande då hon har ett arbete som ser till att människor gör som hon säger , pga att annars får de inga pengar!

Fastnat

Igen, den här gången framför datorn istället för köksfönstret. Att vara arbetslös och sjukskriven är faktiskt värre än någonting förut.

Jag märker att jag blir sjukare av att ha dessa myndigheter omkring mig, försäkringskassan är guld, handläggaren har hjälpt mig oerhört, men själva 'tvånget' blir hämmande för kreativiteten.

Det känns som att jag inte hittar min lösningsförmåga till saker och ting, inta bara vad gäller min sjukdom utan mer alla instaser som ska vara inkopplade och vilken som gör vad. Jag blir förvirrad.

Jag har också något som heter ptsd, det är något som vietnamveteranerna fick när de kom hem ifrån kriget, min ptsd har förvärrats av framförallt min pappas död, och att jag flydde ifrån det som väcktes inom mig pga det, men också min stress när jag jobbade för mycket. Det är j-ligt obehagligt, jag har alltid haft det, men trott att det var normalt, förutom när ungarna blivit irriterade på mig när jag blivit helt livrädd när jag sett vissa saker som påminnt på TV:n. Det är ungefär som att du blir livrädd, och som en blixt kommer igenom huvudet, och du kan inte se på några sekunder. Allt är av rädsla.

Av dessa problem jag fått genom den här utmattninssymptomen, så har det här förvärrats mycket. Förut hade jag ju tillgång till min hjärna att lugna ner mig själv med, men nu fungerar inte den heller som den ska, och därför blir de där stunderna (ptsd) svårare.

Det är framförallt en känsla av att vara fångad, intvingad i något du inte kan fly ifrån. Oftast är det ju inte så i verkligheten, men vissa saker påminner om något som gör att det känns så. Speciellt nu i samband med arbetsförmedlingen, där är det mycket påtagligt. Jag förstår att hon gör sitt jobb, men jag känner mig tvingad ändå, och när hon inte kan bemöta min ilska och indignation som kommer när jag känner mig fastlåst, så blir det hela värre. Och jag är så svag känslomässigt så jag vågar inte berätta det för henne, vet inte om jag kan?! Så känns det idag. Solen skiner och jag är glad - i stunden är jag ALLTID det - men har också förstått mina svårigheter.

Tack gode gud att jag har ADHD. Den hjälper mig att glömma bort, och vissa saker är bra att göra det med, ibland en liten stund för att få vila och ro i skallen.

Hjälp tll själp?

"Romanen handlar om Josef K, som vaknar upp en morgon och häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. I boken får vi följa Josef K.:s väg genom labyrinterna i domstolarna och det absurda rättssystemet. Processen räknas till Kafkas främsta romaner och den roman som gett Kafka sin image för eftervärlden. Den kan läsas som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet, en projicering av Kafkas skuldkänslor över den juridiska patriarkalism han fostrats in i eller en allegori över hur obegripligt livet är"

 

Lika glad som jag var vid besöket hos läkare, försäkringskassa och terapeut.

Lika tillintetgjord är jag ifrån dagens möte på Eduktus AB och arbetsförmedlingen Odenplan (samverkan). Jag har gått på Globens arbetsförmedling i många år, det var också de som remitterade mig till utredning gällande ADHD 2007. Jag har alltid varit nöjd med Globen, och så sent som förra året när jag gick till min handläggare där, fick jag ett jobb (april-12).

Tyvärr har ju mitt problem alltid varit att jag jobbat för mycket, och speciellt efter min pappa dog för 4 år sen, jag gick alltså in i "väggen" eller utmattningssyndrom som det kallas. Jag behöver alltså jobb med anpassad anställning, där arbetsgivaren blir kompenserad för kostnader som den har pga mitt funktionshinder. Bland annat att ha eget rum, då jag inte klarar att sitta i kontorslandskap.

Iallafall, så tyckte försäkringskassan att jag behövde mer hjälp, och då blir jag alltså skickad till arbetsförmedlingen samverkan i Odenplan. Jag var skeptisk från början, då jag tyckte handläggare var otydlig, ologisk och oproffesionell då hon pratade om sina egna funktionsnedsättningar i form av hörselskador. Men (duktig som jag är, inte vara besvärlig osv), så försökte jag igen. Jag förklarade hur jag kände och det kändes ganska okej.

Ja alltså, nu är jag så sjuk så jag ska vara sjukskriven, men så frisk så jag kan arbetsträna eller praktisera.

Det ska de (samverkan) hjälpa mig med. Andledning till att jag blev remitterad till samverkan, var;

• De hade mer kvalificerad hjälp där än globen.
• De hade mindre klienter och alltså mer tid för var och en.
• De hade tillgång till arbetspsykologer, terapeuter och ergonomer.'

Vid 2:a mötet får jag reda på att jag ska till Eductus AB (eller Misa AB, fanns inte plats där) för att de skulle utreda på vilket sätt min ADHD påverkar min arbetsprestation, och de var specialister på just strategier gällande detta. Sagt och gjort, på 2 månader har jag alltså träffat 2 olika handläggare som inte klarar av mig, utan måste skicka mig vidare till specialister. Kul, okej, jag ger det en chans. Om de verkligen är specialister, och jag får en upphandlad plats där, så måste de rimligtvis kunna hjälpa mig? Jag har ju inte alltför Enormt problem, jag jobbar för mycket och har stresspåslag, det måste väl specialisterna kunna klara?

Idag var dagen D, när jag skulle skrivas in i projektet på Eductus AB som ska leda mig till mitt slutliga mål = praktik 3 månader (486 kr per dag = netto 221 kr), och förhoppningsvis anställning?
Jag kommer dit och min handläggare är med på mötet ifrån samverkan AF. Nu ska jag alltså ta det beslutet där jag ska få hjälp ..... med .....? vadå?

Vilken hjälp kommer jag att få?

• Kartläggning av min arbetskarriär, och mina svårigheter, och mina önskningar om eventuell praktikplats.
• Målning tisdagar i grupp (andra arbetslösa) som tyvärr inte är öppen nu, men startar snart förhoppningsvis inom 3 månader.
• CV skrivning, datorhantering, och coachning 1 timme på onsdagar med handledare.
• Foto och konst kurs torsdagar som tyvärr inte är öppen av samma anledning som målningskursen.
• Och det bästa av allt, fredag är det friskvård! Gemensam promenad 2 timmar med handledare.

Jag trodde de skojade med mig. De har alltså 2 fasta aktiviteter för mig, medan jag väntar på att bli kartlagd, CV kurs onsdagar 1 timme, och gemensam promenad på fredagar 2 timmar!!!

Jag blev så arg så jag kokade. Försökte lugna ner mig, och tänka på att det var inte deras (handläggarnas) fel att jag upplevde det som väldigt förvirrande att detta skulle vara specialisernas hjälp till mig för att återgå i arbete! Men det var .... svårt, minst sagt.

Jag bestämde mig för att faktiskt 'pröva' de lärda, och frågade hur jag skulle säga till den praktik jag själv sökt, och som vill ha ett möte med mig nu. Skulle jag direkt säga att jag behövde eget rum, viss förståelse för min sjukdom osv?

Flickan ifrån Eductus AB, sa att det tyckte hon, men att jag kunde kanske vänta tills jag kom till mötet och diskutera detta. Inte lägga fram det per telefon.

Nu kommer höjdpunkten på hela mötet, och som fullständigt fick mig att rasa samman (efteråt). Handläggaren från AF tyckte att jag skulle låta någon av dem (handläggarna) ringa och prata först, för att hon tyckte att jag hade ett direkt och rättframt sätt och hon sa att dem kunde göra det mer solidariskt. Hon menade att det var lättare om hon ringde och förklarade på ett annat sätt än jag skulle göra, mera försiktigt och förklarande.
Hon förklarade " - Man kan ju säga saker på så många olika sätt, och vi har ju erfarenhet av detta och kan lägga fram det på lite annorlunda sätt än du".
Jag frågade varför jag inte skulle lägga fram mina behov som jag behöver på en arbetsplats för att jag ska klara jobbet, och då sa hon att det fanns ergonomer som isåfall kunde ordna med "skärmar" för mig så arbetsgivaren kunde ha mig som praktikant.

Alltså, det jag hör henne säga är;

1. Jag är för dålig på att förklara, på ett diplomatiskt sätt det jag behöver.
2. Det är bättre att de ringer för det är mer chans för mig, att få praktiken om arbetsgivaren inte klarar "mitt direkta sätt".
3. Det finns 2 sätt att säga saker, mitt direkta sätt och hennes diplomatiska.

Jag frågade AF om hon kunde lära mig det sättet så jag kunde säga det när jag ringer. Då sa hon att det går inte att lära, och om isåfall, så tar det flera veckor och inget hon kan lära ut där och nu.

Jag blev så arg så jag frågade om jag skulle säga till praktiken, att jag kan tyvärr inte prata med för mig själv (för jag får inte uttrycka mina behov pga sjukdom) för jag säger saker på ett för direkt sätt, som riskerar att jag inte kommer få praktiken. Kan ni vänta tills någon av specialiserna ifrån AF eller Eductus AB kan ringa och förklara på ett mer diplomatiskt sätt?

Då blev AF handläggaren mycket arg, och sa till mig att jag måste väl förstå, jag var väl inte så dum? Jag upprepade vad jag hört.

• Jag kan inte söka en praktik på ett diplomatiskt sätt
• Jag behöver handläggaren som ringer åt mig.
• Jag kan inte lära mig att ringa (prata diplomatiskt)
• Och jag kan inte få lära mig det.
• Och jag kan sitta i kontorsrum med skärm!

Möte FK och Läkare

Alltså, vilken fin uppställning av både försäkringskassan och läkare och terapeut. Har lite svårigheter att veta varför och vilken nytta mötet skulle ha men vilka fina människor jag träffar.

Har aldrig varit med om sån medmänsklighet och empati. Och tjejen ifrån försäkringskassan är grym. Hon hjälper mig oerhört att komma ihåg och sammanställa och förklara för mig det jag inte förstår.

Jag är lyckligt lottad idag!

Konsekvenser av L

Jag måste ansöka om Försörjningsstöd från den här månaden. Och tyvärr har jag för hög hyra tycker socialtjänsten. Så de vill gärna att jag ska byta min lägenhet.

Åh om de visste hur mycket jag vill det, men det kostar! Vid min förra flytt betalade jag 17000 kr för förstörda dörrar och väggar i min lägenhet. Då var det inte bara L utan S också - framförallt - som hade förstört. Många utbrott ifrån S berodde på hans svårigheter med kommunikation, som är en del av autism.

Nu vill de att jag ska flytta härifrån men tyvärr kommer jag inte ha råd pga de problem som L har och har haft de sista åren. Han glömmer !!!! - framförallt-. Och ofta "viktiga" saker som att stänga av vattnet i köket. Vi har skador pga det på lådorna i köket, som blev överfullt med vatten när han hade glömt en (av flera) gånger.

Så lådorna faller av och jag har inte orkar tjafsa om det så istället för lådor har vi lugnt och skönt. Men det kommer kosta ......!

Häst besök

Ganska träffande inlägg med tanke på debatten om hästkött.

 

Jag ska ut och träffa hästar idag, min kompis dotter har ridstall som hon arrenderar och hyr ut hästplatser. Hon är driftig den dottern, och en jäkel på hästar. Hon har tom en åsna som har plats där. Jag känner mig trygg med henne men däremot inte med min kompis som vill 'puscha' mig eftersom jag är så rädd för hästar, men oerhört faschinerad.

När jag var liten gick min pappa med mig ofta till hästarna, och han litade jag absolut inte på. Därför är det här bra träning till mitt nya liv!

Igen

Äntligen är jag tillbaka, har svårt att blogga vissa perioder när det händer mycket, eller ibland när det händer lite. Svårt med struktur och långsiktighet.

Det är så mycket som hänt, men också så lite. Jag har iallafall förbättrats i mitt mående gällande min kropp som är starkare och smidigare nu efter all träning (som jag faktiskt hållit fast vid). Men hjärnan är inte helt tillbaka till vad jag skulle vilja. Jag skyndar på, men försöker att dämpa den där inre rösten som säger "men nu är du väl okej, ska du inte göra något .... nu".

Det har alltid varit jag själv som är min största fiende till mitt eget mående, antingen jag är medveten om det eller inte. Men tiden berättar alltid när jag inte levt med min inre sanning som kompass, utan innifrån-och-ut. Vilket skapar dålig energi inom mig.

Med L händer det också grejer, även om det går mycket låååångsamt. Han har inte flyttat än (vilken överraskning!) men han hanterar sina fobier och panikångestattacker på ett bättre sätt. Tiden är vår kompis liksom. Men jag märker hur påverkad jag är av det här egentligen och att det är påfrestande både för honom och mig. Men jag väljer faktiskt att hålla fast i att det går framåt, men långsamt!

Jag är nu inskriven i rehabilitering, genom arbetsförmedling och sjukkassan, där jag ska lära mig att hantera mitt sätt att jobba ihjäl mig, och inte kunna stoppa. Jag har också förstått att jobbet för mig var som en drog, som hjälpte mig att skjuta bort saker som jag inte riktigt bearbetat, min pappas död och den påverkan det hade på mig, gällande mina minnen ifrån övergreppen av honom. Men också en relation jag avslutade där han var missbrukare och bekräftelseberoende. Han är en stor del till att jag idag förstår att jag måste ta hand om mig, för jag har inte råd att låta någon annan göra mig illa igen. Då kommer jag kanske aldrig tillbaka. Många insikter som ger mig hopp om en bra väg framåt ... sakta och beständigt.

201

Inlägget, på bloggen. Är glad att jag fortsatt och skriva här, jag som alltid är så ombytlig.

L fortsätter faktiskt att bli bättre, även om hans flytt till sin kompis inte riktigt kommit till sig .... än.

Hans fobier har blivit bättre, eller så har han bara hittat nya sätt att förhålla sig till dem? Han har iallafall hittat en strategi som gjort att han faktiskt kunnat äta både julskinka (inte gjort på 10 år) och köttfärssås (inte gjort på 5 år). Han låter mig äta allting först, så att om jag inte blir sjuk inom 24 timmar kan han äta samma, då han är helt säker på att han inte kommer bli smittad av någonting. Han har även börjat använda plasthandskar till det mesta, öppna flaskor, dammsuga, borsta tänderna. Allt som han tidigare inte vågade göra, gör han nu med plasthandskar på. Hans nojor har ju blivit bättre av detta, men jag befarar att hans egentliga sjukdom inte blir bättre, snarare hittar han strategier (hanskarna) för att kunna dämpa sin ångest!?
Ja jag vet inte, är ingen psykolog.

Jag mår mycket bättre iallafall, har lyckats att klara att träffa min väninna inte en utan flera gånger, det är en stor grej för mig. Har inte orkat prata än mindre träffa någon alls egentligen. Men jag får vara försiktig, har så lätt för att tro att jag är okej, och åker på väldiga bakslag pga det. Har också fortsatt träna, något som varit omöjligt tidigare. Varje morgon ½ timme styrka, nu gör jag 40 situps varje morgon. Vilket förbättrar min styrka i magen, och rygg som gör att jag blir mycket bättre i min reumatiska sjukdom.

Allt kommer bli bra - känns det just nu!