Springa 3

Idag blev det inte så stor förändring som från dag 1 -> 2. Men känner ändå att kroppen blir glad av min nya stil att springa.

Kommer fortsätta för jag måste få bort dessa "otäcka" bilder jag har i mitt huvud.
Mycket handla om L och hans problem, han har varit mycket hos mig sista tiden (det är ju påsk också) och mina känslor inför att se honom bli sämre igen.

Jag har ju ett sätt att hantera mina jobbiga saker, genom att helt enkelt "glömma" bort dem ( de finns såklart kvar men inte medvetet). Men speciellt när jag pratar med (vännen) V som påminner mig om det orimliga i att L bara blir sämre och sämre, och att jag blir påverkad.

Sist när V pratade om det så fick jag mycket ångest och bilder i huvudet. Det handlade om L och hans pappa, Ls pappa är kriminell (våld) och L har berättat om en gång L och hans pappa var hemma hos en kompis och det ringde på dörren. In kommer en annan "kille" och skjuter "kompisen" rakt i huvudet så han dör, medan L sitter precis bredvid "kompisen" i soffan.

Jag klarar knappt att skriva detta, känner skuld och skam och en otrolig skräck hur detta påverkat L. Och att jag är maktlös, och att tankarna på detta "öppnar" upp massor med skrämmande "bilder" om det jag varit med om - och - blivit utsatt för.

Vet att jag måste gå vidare, men när "bilderna " kommer är jag helt maktlös och kan knappt styra mina egna tankar eller känslor. Usch, men nu har jag skrivit det iallafall.

Springa 2

Idag har jag sprungit 10 minuter av 37, mäter allting med Runkeeper, så jag mäter allting.

Springa

Hade ingen aning om att jag skulle jogga och springa en dag. Motion har varit något främmande för mig som andra som inte röker gör, (= alltså inte jag).

Förra sommaren försökte jag mig på att jogga lite lätt de dagar när jag kom överhuvudtaget utanför dörren. Men det gick sådär, hela kroppen var som en stor cement klump så jag kunde inte.

Efter regelbunden träning (styrka) i 6 månader så klarar jag att springa iallafall cirka 5 minuter av snabb promenad på 30 minuter. Och det är uppträningsbart (mitt ord). För efter min egna träning hemma vet jag att jag klarar mycket men måste upprepa allting.

Det här är 1 gåva jag fått av min sjukdom, jag klarar saker, inte på en gång, utan genom repetition. Precis som alla andra, men jag har precis upptäckt det.

Och det är så hoppfullt!

Upp och ner

I fredags var jag hos psykiatrin där jag får min adhd medicin ifrån, har ingen annan kontakt med de längre eftersom jag får min hjälp ifrån vårdcentralen. De ville prata om stress och adhd medicin och att man kan förvärras av den.

Nu hade de iof fått fel information att jag tar medicin till kvällen vilket jag inte gör, numer tar jag bara på morgon eftersom det är den enda gång jag kommer ihåg. Jag förklarade att jag har mycket svårt att jobba och INTE äta medicin, något som gjort mig mycket frustrerad tidigare. Tycker det är tortyr att behöva äta medicin för att "passa" in i normalmallen, och vet att jag på rätt ställe med rätt förutsättningar skulle klara jobba utan medicin. Det har jag sagt också, och gjorde också i fredags. Det förstod läkaren jättebra, faktiskt första läkaren som gör det. Så; hon remittera mig till adhd mottagningen på st:Göran. Oj vad jag blev glad!!!!

Äntligen ska jag få annan hjälp med adhd än medicin. Som kan lära mig att hantera när jag "fastnar" och vill jobba för mycket. Och inte behöva äta medicin. Så himla glad, de kommer förstå som många inte gör gällande adhd.

Idag är lite lägre. Har gått upp massor i vikt av det j-la klimakteriet. Har aldrig haft några problem med mens som man hör många har, men klimakteriet är ett helvete för mig. Min ätstörning blommar ut kopiöst! Idag fick jag inte på mig några byxor, så vikten liksom omärkligt ökar hela tiden. Har verkligen blivit testad många gånger, men fortsätter träna och äta ändå. Men ätstörningarna sabbar, det hela tiden. Måste öva mindfullness, som inte alls är bra när jag äter på "känslor" av fångenskap, inte förstå alla "turer" med alla handläggare och läkare. Ska iallafall på praktik plats och prata igen, hon vad super intresserad.

Förändring

Måste förändra mig lite, börjar med bloggen som är det lättaste.

Har iallafall fått reda på att jag får komma tillbaka till gamla arbetsförmedlingen Globen, där jag trivdes bäst och där jag alltid utgått ifrån och fått jobb - varje gång.

Har kommit ut idag också, och pratat med en väninna, som varit inne i den här "svängen" med arbetsförmedling och olika stödåtgärder för att hon ska få jobb. Jag beundrar henne, att hon inte låtit sig knäckas, och hennes styrka hur hon gått till olika ställen i flera år, allt för att hon är "för" bra, "för" engagerad, som gör att hon påbörjar projekt och sen blir helt stilla, och apatisk. Behöver jag säga att hon också har ADHD? Nä tänkte väl det.

Jag är helt övertygad om att jag passar någonstans, har massor med erfarenhet, iof av det mest på livets "baksida", och inte så mycket akademisk erfarenhet förutom mitt yrke. Men jag vet att jag kan göra skillnad, och passa in och också 'ge' mycket på rätt plats. Jag ska försöka att ha det som mitt mantra, när jag far omkring i dessa stödåtgärder. Jag är för frisk för att vara sjuk, och för sjuk för att vara frisk! Haha, lät roligt. Men så är det verkligen.

Vi med ADHD, har en snabb hjärna som gärna vill somna, men många förstår inte det, att vår logiska tankeverksamhet oftast prickar rätt, och det kanske skrämmer många? När jag var på Eductus AB sist läste jag deras årsredovisning först, när jag satt och vänta. Hjärnan är snabb, men det gäller också att kunna utnyttja det till sin fördel, det är inte så lätt med ADHD!

Morgon

Vaknar nästan alltid glad och positiv. Men har en inre oro kring ekonomi och jobb framöver. Och den kommer alltid efter en liten stund.

Och den gör mig mycket apatisk. Så jag får svårt att fokusera på vad jag ska göra och att jag ska komma ut varje morgon. Många dagar gör jag inte det, och det känns skrämmande, för det påminner så mycket som sommaren 2012, när jag blev sjuk. Det är svårt att förklara för folk hur det känns att ha utmattning, många människor tänker ju på hur de känner sig när de är trötta. Och iof är det lite lika det, men ändå inte.

Det är som all luft gått ur, som om livet är en suddig bild som är svår att se. Jag behöver frihet att få tillbaka min kreativitet och lösningsförmåga. Och alla myndigheter som ska stötta blir bördor som tynger istället för att underlätta.

Telefon tex, jag är allvarligt talar rädd för den. Så rädd att svara, har alltid haft svårt med telefon pga koncentration, men nu gör stressen att jag inte klarar att svara.

Jag är rädd att tappa det jag "höll" på med ( vilket ofta är ingenting) eller att bli helt förtvivlad av något dåligt meddelande eller beslut att jag MÅSTE göra si eller så för att få pengar. Handläggaren på arbetsförmedlingen sa att ;
- Men du är inte livegen, du behöver inte gå här?

Ganska förvånande då hon har ett arbete som ser till att människor gör som hon säger , pga att annars får de inga pengar!

Fastnat

Igen, den här gången framför datorn istället för köksfönstret. Att vara arbetslös och sjukskriven är faktiskt värre än någonting förut.

Jag märker att jag blir sjukare av att ha dessa myndigheter omkring mig, försäkringskassan är guld, handläggaren har hjälpt mig oerhört, men själva 'tvånget' blir hämmande för kreativiteten.

Det känns som att jag inte hittar min lösningsförmåga till saker och ting, inta bara vad gäller min sjukdom utan mer alla instaser som ska vara inkopplade och vilken som gör vad. Jag blir förvirrad.

Jag har också något som heter ptsd, det är något som vietnamveteranerna fick när de kom hem ifrån kriget, min ptsd har förvärrats av framförallt min pappas död, och att jag flydde ifrån det som väcktes inom mig pga det, men också min stress när jag jobbade för mycket. Det är j-ligt obehagligt, jag har alltid haft det, men trott att det var normalt, förutom när ungarna blivit irriterade på mig när jag blivit helt livrädd när jag sett vissa saker som påminnt på TV:n. Det är ungefär som att du blir livrädd, och som en blixt kommer igenom huvudet, och du kan inte se på några sekunder. Allt är av rädsla.

Av dessa problem jag fått genom den här utmattninssymptomen, så har det här förvärrats mycket. Förut hade jag ju tillgång till min hjärna att lugna ner mig själv med, men nu fungerar inte den heller som den ska, och därför blir de där stunderna (ptsd) svårare.

Det är framförallt en känsla av att vara fångad, intvingad i något du inte kan fly ifrån. Oftast är det ju inte så i verkligheten, men vissa saker påminner om något som gör att det känns så. Speciellt nu i samband med arbetsförmedlingen, där är det mycket påtagligt. Jag förstår att hon gör sitt jobb, men jag känner mig tvingad ändå, och när hon inte kan bemöta min ilska och indignation som kommer när jag känner mig fastlåst, så blir det hela värre. Och jag är så svag känslomässigt så jag vågar inte berätta det för henne, vet inte om jag kan?! Så känns det idag. Solen skiner och jag är glad - i stunden är jag ALLTID det - men har också förstått mina svårigheter.

Tack gode gud att jag har ADHD. Den hjälper mig att glömma bort, och vissa saker är bra att göra det med, ibland en liten stund för att få vila och ro i skallen.