The Lotus grow in the mud, and become a Beautiful flower.
Jag föddes på 60 talet, i en ganska liten familj bestående av 1 syskon och mamma och pappa. Min pappa var narkoman, och var som husets envåldshärskare, som vi andra gick i ständig skräck inför. Min mamma försökte vara till lags, och inte uppröra eller tyste ner det som upprörde så ingenting skulle hända. Med påföljd att det var ganska tyst hos oss, förutom de gånger pappan utbrott kom.Min pappa och mamma är döda, min bror är narkoman, men har metadon.
Jag är nykter alkoholist, och narkoman, och har varit i över 10 år. Går på självhjälpsmöten för det. Jag hamnade på Huddinge Sjukhus för många år sen, och fick en avgiftning. Jag visste inte då, att jag hade blivit ifråntagen mina barn, och att den enda vägen till att få tillbaka både de och mitt hem var att vara drogfri. När jag säger att jag inte visste, var det exakt så. Jag var så uppfångad i sjukdomen alkoholism och narkomani, så jag trodde ärligt att jag blev inlagd för att jag skulle vila upp mig ifrån barnen.
Sen följde många år, när jag kämpade mig tillbaka till samhället. Mina barns pappor var inte drogfria, och pressen ifrån de blev väldigt hård på mig. När någon blir drogfri, av de du umgåtts med som missbrukare, blir ofta pressen oerhört hård av de som fortfarande är i missbruk att få den drogfria till sig igen, för att liera sig i sjukdomen. Jag erkänner att jag var livrädd för att återgå till aktivt missbruk.
Barnen och jag levde på skyddad identitet efter jag blivit drogfri, vi var jagade av en av barnens pappor.
Barnen var oerhört sårbara och rädda fastän vi fick skyddad identitet, och kvarskrivning, nya personnummer och ny bostadsort. Det var först efter några år som barnen verkligen trodde och litade på att jag inte skulle falla dit igen.
Att få bli drogfri, som för mig var något magiskt, är en av de 3 största gåvorna jag fått. De andra är barnen.